282 Övriga framställningar av rättskällorna skiljer sig mera principiellt från de ovan framställda, eller så är de betingade av att framställningen gällde ett bestämt rättsområde. Nordling ansåg det allmänna rättsmedvetandet vara den allmänna rättskällan, medan han nämnde lag, sedvana, praxis och doktrin, som hade uppstått ur detta medvetande.Hagströmer försökte ställa de båda begreppen på samma nivå och betecknade lag och allmänt rättsmedvetande som de enda rättskällorna (i straffrätten).35i Det är möjligt, att Allan Serlachius var influerad av denna i TfRpublicerade föreläsning, då han i sin rättsencyklopedi ansåg, att lagen och det allmänna rättsmedvetandet var de enda rättskällorna överhuvudtaget.Inskränkningar i rättskällornas betydelse på vissa rättsområden gällde närmast sedvanerätten, som enligt Goos inte var en rättskälla inom straffrätten och enligt Matzen inte inom författningsrätten.^53 Matzen ansåg lagen vara den enda rättskällan inomförfattningsrätten; han tilläde dock, att de positivt godkända rättsnormerna samt deras analogi och grundprinciper mycket väl kunde sammanfattas under uttrycket »positiv Ret i videre Forstand».^54 Rättskällornas antal var liksomtidigare betydligt; förutomden »inre» eller »egentliga» rättskällan, dvs. det mänskliga förnuftet eller det allmänna rättsmedvetandet, kan man räkna upp lag, sedvana, doktrin, praxis, analogi, sakens natur, lagarnas anda och allmänna principer. Dessa begrepp täckte visserligen ofta varandra, men å andra sidan kunde vissa rättskällor såsom sedvanerätten innehålla flera av andra författare som självständiga rättskällor betecknade faktorer. Lag och sedvana förekom nästan alltid i uppräkningarna, och även rättspraxis betecknades ofta som en rättskälla. De övriga rättskällorna, analogin (Goos, Aagesen, Matzen, Bentzon, Munch-Petersen, Eschelsson), rättsvetenskapen (Nordling, Bentzon), och sakens natur (Goos, Bentzon, MunchPetersen, Eschelsson) hade något färre förespråkare. Flere författare ställde också upp en rangordning för de olika rättskällorna. Redan ordningsföljden vid behandlingen av de olika rättskällorna kan tyda på en viss rangordning; här refereras främst direkta yttranden om rättskällornas inbördes vikt. Liksomtidigare betecknades lagen i allmänhet somden primära rättskällan, men ännu Hagerup talade om sedvanerättens »selvstxndighed og jzevnbyrdighed som retskilde ligeoverfor lovbud».I finsk doktrin ifrågasattes inte lagens primära auktoritet; Montgomery hänvisade till RB 1:11.^^^ Nordling, s. 26 f. Hagströmer, TfR 1889, s. 456 ff. Enligt Frosell, s. 505, var hänvisningar till det allmänna rättsmedvetandet populära bland de anhängare av den klassiska straffrättsskolan, vilka försökte undvika rent metafysiska argument. Allan Serlachius, s. 21 ff. ^53 Goos, Indledning, s. 104 f.; Matzen I, s. 26. 354 Matzen I, s. 23. 355 Hagerup, s. 17. 356 Montgomery, s. 14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=