281 samma grupp kan man också räkna Reuterskiöld trots den avvikande terminologin. Den publika rättsbildningen skedde genom lagstiftning eller rättskonstruktion, båda uttrycken tagna i vidsträckt bemärkelse. Genom lagstiftning uppstod skriven, genomrättskonstruktion oskriven rätt; rättskonstruktionens begrepp var mycket vidsträckt. Andra författare godkände ett större antal rättskällor. Goos i »Indledning til den danske Strafferet» (1875) och Aagesen, som hänvisade till Goos, godtog lag, sedvana och »den positive Rets Analogi og Grundsa^tninger» som rättskällor; senare utökade Goos förteckningen med »Lovens Aand» och »Forholdets Natur».Bentzons rättskällebegrepp medförde att denne ställde sig mycket liberalt till frågan om, vilka faktorer som kunde betecknas somrättskällor; så godtog han förutom lagen även sedvanerätt, analogi, praxis, rättsvetenskap och sakens natur.^'^^ Munch-Petersen använde inte termen rättskällor utan talade om »Lov og Ret»; till »Ret» hörde sedvanerätten, analogin och sakens natur. Vidare kunde rättspraxis ha stor betydelse, då det var tvivel om gällande rätt, medan rättsvetenskapen var vägledande för praxis, och studiet av utländsk, i synnerhet nordisk rätt kunde belysa dansk rätt.^'^'* Enligt Herman Scheel betecknade den förhärskande teorin endast lag och sedvanerätt som rättskällor, men han påpekade, att domstolarnas avgöranden vilade även på »en umiddelbar Retsfolelse», praxis och sakens natur.Stang påtalade det felaktiga i den rådande läran omlagen och sedvanerätten somde enda rättskällorna, men ville inte själv ta ställning till, om »juristrätten», dvs. doktrin och rättspraxis var en rättskälla, därför att »dette begrep indeslutter adskillig uklarhet».346 Eschelssons förteckning påminner omMunch-Petersens: lag, sedvanerätt, analogisk rättsanvändning och sakens natur, somockså betecknades som »det allmänna rättsmedvetandet i och för sig» (se nedan, Nordling).347 Också Björling följde i sin lärobok nära Munch-Petersen. Han undvek begreppet rättskälla och använde i stället uttrycket »de rättsregler, som faktiskt gälla», d.v.s. lag, sedvanerätt och analogi.348 Även praxis och rättsvetenskap behandlades i detta sammanhang, men dessa torde liksomi Munch-Petersens framställning kunna hänföras till gruppen hjälpmedel: lagtolkningen och utletandet av rättsregler ur andra källor än lag »stödjes och underlättas i väsentlig mån genomdet arbete i enahanda syfte somtidigare utförts».349 Reuterskiöld, s. 79 f. Goos, Indledning, s. 109 f.; jfr. Goos /, s. 102 ff., i synnerhet s. 119; Aagesen, s. 96. .143 Bentzon, Noter, s. 46 ff. 344 Munch-Petersen, s. 3 f. 545 Scheel, TfR 1907, s. 260 ff. Stang, TfR 1908, s. 338 f. och 339 not 1. 547 Eschelsson, Kurs, s. 4 ff. Björling, s. 5 ff. 54'^ Björling, s. 8 f. 346 .34S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=