280 Behandlingen av rättskällebegreppet var i allmänhet kortfattad och koncentrerade sig på själva definitionen och utmönstrandet av oriktiga användningssätt. Montgomerys uppräkning innehöll de flesta olika alternativen. Han påstod dock oriktigt, att två av dessa alternativ skulle ha varit aktuella endast i tyskt språ[lcbruk. Montgomery talade om rättsärenden och fakta såsom upphov till rättigheter och skyldigheter. Aubert hade varit av den åsikten, att kontrakt inte var någon rättskälla, och senare betecknade Reuterskiöld, somkände till Montgomerys åsikter,^^? privata rättsbildningen som en sekundär rättskälla. Definitionerna kan indelas i tre grupper, av vilka de två första byggde på samma föreställning om rättens ursprung. Enligt den vanligaste definitionen var en rättskälla det faktumeller den form, varigenomallmänviljan, samhällsviljan, samhällsmakten eller samhället uttalade sig (redan Bornemann; Deuntzer, Aubert). Några författare var dock osäkra på omuttrycket för denna vilja eller makt eller själva viljan osv. borde betecknas somrättskälla. Reuterskiöld talade därför omrättskällor i materiell och teknisk mening, Goos framförde de olika alternativen, och Nordling valde den senare lösningen genom att beteckna rättsmedvetandet somden egentliga rättskällan. Trots de rättsfilosofiskt stora skillnaderna hade dessa definitioner det gemensamt, att man valde att beteckna ursprunget somrättskälla i stället för de olika formerna eller uttrycken. I detta fall var det möjligt att tala omen enda urspunglig rättskälla. Den av Bentzon och även av Montgomery företrädda uppfattningen utgick från adressatens uppfattning, att ett visst material var juridiskt bindande eller åtminstone användbart. Bentzon talade om att det i samband med alla rättskällor krävdes samhällsmaktens uttryckliga eller konkludenta sanktion, men det viktigaste var rättskällans betydelse för domaren: »kan og skal Dommeren bygge Ret paa den?»338 Montgomery talade omatt rättskällorna förpliktade de enskilda och statens organ, men också omrättskällorna som »sådana vittnesbörd som af domaren omedelbart kunna läggas till grund för hans embetsåtgärd». 1.3.2.2. Rättskällor och hjälpkällor Det sena 1800-talets rättskällelära undergick inga förändringar, då det var frågan om rättskällornas antal och natur. Liksomtidigare under århundradet varierade de olika författarnas uppräkningar betydligt. En del ansåg lag och sedvana vara de enda rättskällorna: Deuntzer i Danmark, Hermanson och Montgomery i Finland och Hagerup i Norge.Även Wrede påstod, att endast lag och sedvanerätt var rättskällor, men han betecknade också en fast rättspraxis som en del av landsseden och därmed som en rättskälla.Till Reuterskiöld, s. 82. Bentzon, Noter, s. 28 f.; se även Bentzon, s. 82. Deuntzer, s. 2 och s. 27 ff.; Hermanson, s. 166; Montgomery, s. 13 f.; Hagerup, s. 15 ff. Wrede, JFT 1894, s. 348 och 366 f.; Wrede I, s. 10. 338 340
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=