10 geringen. Genomen ny författningfick Island år 1903 en egen minister, kunnig i isländska och bosatt i Reykjavik. Det statsrättsliga förhållandet till Danmark var dock både öppet och inflammerat ännu vid periodens slut och hade till följd en juridiskt betonad polemik, en ’rättskamp’, av liknande slag som i Finland. Inrikespolitiskt kännetecknades perioden av en kamp omdemokratin och parlamentarismen. Motparternavar de konservativa, hoj re, och liberaler, venstre, i olika schatteringar med den snabbt framväxande och till en början revolutionära socialdemokratin som en allt viktigare medtävlare. Parlamentarismen infördes i Norge redan år 1884 genomden juridiskt möjligen tvivelaktiga, men politiskt verkningsfulla riksrättsdomen, i vilken hoyreregeringens medlemmar dömdes för tjänstefel; parlamentarismens tidiga seger kan också förklaras med att den hade udden riktad mot den allt mera avskydda unionen med Sverige. I Danmark lyckades hojre bättre bevara makten, och Jacob Estrups regering, som var i öppen konflikt med riksdagens mera demokratiskt valda kammare, folketinget, satt kvar till år 1894. Även efter detta fortsatte hojreväldet, samtidigt som man letade efter en godtagbar kompromiss för att kunna avsluta konflikten. Först Johan Henrik Deuntzers år 1901 utnämndavenstreregering hade dock också folketingets förtroende och den anses ha inlett parlamentarismen i Danmark. I Sverige godtogs parlamentarismen först efter den här behandlade perioden i slutet av 1910-talet, liksom också i Finland, där själva principen hade varit otänkbar under den ryska tiden, trots att landet år 1906 fått Europas mest demokratiskt valda och sammansatta folkrepresentation. Demokratin i formav allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor fick inte odelade sympatier ens bland liberalerna på venstrehåll och lät vänta på sig. Förvånande nog var det i Finland som man först genomförde reformen i sin helhet. I det tillfälliga tövädret efter den ryska förlusten i kriget mot Japan och revolutionen år 1905, somföljdes av en storstrejk i Finland, ersattes den gamla ståndslantdagen med en enkammarlantdag år 1906, vald genomallmän och lika rösträtt också för kvinnor. Lantdagen saknade dock i praktiken makt, liksom också den demokratiskt valda riksdagen i Tyskland, och man kan fråga sig, i vilken mån frustrationen över den maktlösa demokratin medverkade till revolutionerna i de båda länderna år 1918.1 de övriga nordiska länderna skedde utvecklingen i etapper. I Danmark hade rösträtten till folketinget i praktiken varit allmän för män sedan 1850-talet, men den snäva rösträtten och valbarheten till landstinget gjorde demokratin till en liknande chimär somi Bismarcks tyska rike. Norge införde allmän rösträtt för män år 1898, men den allmänna rösträtten för kvinnor i stortingsval lät vänta på sig till år 1913, omockså förmögnare kvinnor fick rösta redan år 1907.^ I Sverige hade avskaffandet av 2 Se även Furre, s. 44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=