273 Den senare delen av 1800-talet har traditionellt betecknats som rättspositivismens tid i tysk rättsvetenskap.I arbetet »Naturrecht im 19. Jahrhundert» (1997) har man strävat till att nyansera denna uppfattning.Ävenuppsatserna i detta verk koncentrerar sig dock på naturrätten under förra delen av seklet, medan det sena 1800-talets naturrätt och rättsfilosofi betecknas somett ännu i stort sett outforskat område.En tes är dock, att naturrätten dels »utvandrade» till teoretiska framställningar i politik, socialpolitik och ekonomi, dels endast bedrevs av forskare utanför det rättsvetenskapliga etablissemanget.^^5 Walter Wilhelmhar å andra sidan redan år 1970 visat, att föreställningarna omett överpositivt element i den positiva rätten var allmänna i den juridiska litteraturen.Flera författare förutsatte i rätten en dualism, sombetecknades med begreppen »national - antinational», »logisch oder absolut - relativ oder freiheitlich» och »rational - national».I synnerhet Jhering hade framhållit, att det existerade en universell kärna i den romerska rätten. Han anknöt denna åsikt på ett något motstridigt sätt till sin lära omde visserligen historiska, men å andra sidan dock oföränderliga begreppen och försökte så finna det bestående i den romerska rätten (ovan l.l.l.).'^^* Enligt Wilhelm kan man hitta påståenden om en dualismi rätten framför allt i reform- och programskrifter kring mitten av 1800-talet.Liknande uttalanden förekom dock också i pandekträttslitteraturen under senare hälften av seklet, även omnaturrätten allmänt förnekades.Puchtas efterträdare i Berlin Friedrich Ludvig von Keller accepterade både en dualism, beroende på den gemensamma mänskliga naturen, och en ’naturenlig’ utveckling. Små och isolerade folks rätt var nationell, men ju större en nation blev, desto mera förhärskande blev också det allmänt mänskliga draget i dess rätt.^°' Keller betecknade Corpus luris somen allmän mänsklig rätt. Visserligen romerskt färglagd’, och ansåg samlingen innehålla ’av alla folk mer eller mindre godkända rättssanningar’, »ein Corpus des gemeinsamen Menschenrechts, der raison écrite oder der practischen Psychologic ...».^02 Karl Georg von Wächter förnekade, att den positiva rätten skulle vara utlämnad åt lagstiftarens godtycke, då denne strävade till att förverkliga ’rättsidén’. Därför var den positiva rätten en manifestation av denna rättsidé, som T.ex. Wieacker, s. 459. - Detta avsnitt om rättskälleläran bygger främst på Bjöme, Nordisk rättskällelära (1991) med beaktande av bl.a. Michalsens senare undersökningar. Khppel, s. VII. Klippel, s. XV. Riickert, s. 183. •2*'* Se även HRGIV, sp. 326 f. (E. Kaufmann). 297 Wilhelm, s. 231. 29S Wilhelm, s. 237 f. 299 Wilhelm, s.23\. Keller, s. XXIII; Regelsherger, s. 68 ff.; Wächter, s. 5 f. Keller, s. XVII. Keller, s. XVIII. 300 301 302 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=