258 var ett tvingande lagstadgande ofta ett hinder för långtgående teleologiska argument. Ett öppet åsidosättande av gällande lag var en omöjlighet, då rättspositivismen var en trossats för de nordiska rättsvetenskapsmännen (se även nedan 1.3.). Den konstruktiva metoden var däremot användbar, då det gällde problem, som saknade reglering i gällande lagstiftning. Den i dansk rättsvetenskap förspråkade tillitsteorins seger (nedan 2.2.) skulle knappast ha varit så snabb och fullständig, om man nöjt sig med reella argument i de enskilda fallen. I detta fall var det den av Aagesen, Evaldsen, Goos och Jul. Lassen använda teleologiska konstruktiva metoden, som visade sin styrka (se nedan 2.1.). Den konstruktiva metoden med sin stränga logik och klart definierade begrepp visade sin styrka också i lagstiftningsarbetet i det skede, då det gällde att finna medlen för ett redan bestämt ändamål, och detta förklarar, att man på 1990-talet ibland har efterlyst ett mera konstruktivt grepp i EU:s lagstiftning. 1.2. Rättssystematiken 1.2.1. Inledning: den konstruktiva riktningens rättssystematik Arvet efter den historiska skolan inom den konstruktiva riktningens doktrin begränsade sig främst till rättssystematiken, Savignys systematiska sida av rättsvetenskapen. Den konstruktiva riktningens anhängare var dock inte längre intresserade av stora systembyggen: pandekträttssystemet hade stabiliserat sig som dispositionen för alla civilrättsframställningar, medan dess av Savigny skapade metafysiska fundament så småningom glömdes bort. Den konstruktiva riktningens systembehov koncentrerades på en lägre nivå: systemets ’byggstenar’, begreppen, somju av riktningens motståndare fick ge namn åt hela riktningen. Enligt Jhering fanns rättssystemet, ett system av rättsinstitut, färdigt i själva rätten. Man hämtade systemet ur rättsordningen och fick inte utifrån pressa in systemet i den; det var helt felaktigt att betrakta rättssystemet somett nät, som kunde kastas över vilken positiv rätt somhelst. Systemet var rättens egen inre ordning och säregen för varje enskild nationell rätt.*^® Rättssystemet var aldrig endast en pedagogisk disposition. En klassificering av en punkt innehöll inte enbart en ortsbestämmelse, utan också ett uttalande över förhållandet till andra punkter; klassificeringen ’var ett talande utan ord’. Rättssystematiken hade inte endast formell eller teoretisk, utan också stor praktisk betydelse. Ett rättsinstituts systematiska ställning var samtidigt nyckeln till en materiell kännedom av detsamma. En falsk klassificering, Jhering nämnde som exempel att man klassificerade en fågel som ett däggdjur, kunde vara källan till otaliga Vogel, s. 240. Jhering I, s. 26. OmJherings, Gerbers och Windscheids åsikter, se även Björne, s. 229 ff. 198
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=