7 av naturliga skäl på svensk doktrin, och jag refererar också några av Häthén inte noterade nordiska författare även med beaktande av finskspråkiga texter samt försöker placera in debatten i ett större vetenskapshistoriskt perspektiv. Trots att den fria bevisprövningen infördes i svensk och finländsk lagstiftning först på 1940-talet, hade den segrat på doktrinens nivå i hela Norden redan på 1860-talet (del II, s. 405 ff.). Efter detta är det svårt att hitta processrättsliga frågor av allmänt nordiskt intresse; frågan om lekmannainslaget i domstolarna framstod nämligen snarare som en politisk ändamålsenlighetsfråga än ett rent rättsvetenskapligt problem. I denna del har därför det processrättsliga avsnittet utelämnats. Den vetenskapshistoriska delen avslutas av de i del II (s. 5) utlovade avsnitten om 1800-talets statsrätt och rättshistoriska forskning. Även den nordiska statsrätten präglades på en allmän nivå av övergången från en naturrättsligt färgad allmän statslära till en historisk, positivrättslig statsrätt; dessa ersattes i sin tur från och med 1870-talet även i Norden av den konstruktiva riktningen, som på detta område kallades den statsrättsliga positivismen, även om denna riktning aldrig blev så populär som den egentliga konstruktiva riktningen inom privaträtten. Den rättshistoriska forskningen präglades av historieforskningens allmänna utveckling under 1800-talet. Metodfrågor och källkritik fick allt större betydelse mot slutet av 1800-talet, samtidigt somden rättshistoriska forskningen blev en självständig vetenskap i förhållande till rättsdogmatiken. 2. Forskningsläget En stor del av den relevanta forskningslitteraturen har redan presenterats i inledningen till del II (s. 5 ff.), för Danmarks del främst Frantz Dahls och Ditlev Tamms framställningar, i Sverige Jan-Eric Almquists och Jan-Olof Sundells arbeten, Hannu Klamis översikter över den finländska rättsvetenskapen och för Norge Fredrik Stang d. y:s framställning av den juridiska fakultetens utveckling i jubileumsskriften för universitetet i Kristiania år 1911; sistnämnda arbete har dock markanta drag av partsinlaga. Norsk rättsvetenskap har på senare tid behandlats av Rune Slagstad och Dag Michalsen. Efter publiceringen av del II har Slagstad skrivit en omfattande och grundlig framställning »De nasjonale strateger» (1998) omnorsk politisk historia från år 1814; arbetet innehåller också intressanta uppgifter och iakttagelser om rättsvetenskapens utveckling. Michalsen har behandlat olika frågor i norsk rättsvetenskapshistoria i talrika artiklar i bl.a. TfR och NNT. Med undantag av Sundells doktorsavhandling saknas i stort sett arbeten, som skulle koncentrera sig på det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets rättsvetenskap överhuvudtaget eller den konstruktiva riktningens betydelse i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=