6 specialitet: civilister (Andreas Aagesen och Evaldsen i Danmark, Alfred Winroth och Elsa Eschelsson i Sverige, Wilhelm Chydenius och Julian Serlachius i Finland), straffrättslärda (Carl Goos i Danmark, Getz i Norge, Hagströmer ochJohan Thyrén i Sverige, Jaakko Forsman i Finland), statsrättslärda (Bredo Morgenstierne i Norge, Hermanson i Finland). Processrätten var dock först under utveckling som akademisk disciplin, och periodens mest framstående processualister, Hagerup i Norge och Wrede i Finland, började sin karriär som civilister. Också övergången till en annan akademisk tjänst eller en omfördelning av undervisningsämnena kunde leda in en författare på ett nytt område: både Hagerup och Carl Torp blev först i ett senare skede av sin karriär straffrättslärda. Då såväl allmän rättslära som rättshistoria på många håll saknade egna lärostolar, finns det inte heller rättsvetenskapsmän, som uteslutande ägnade sig åt dessa ämnen. I den vetenskapshistoriska delen (kapitel III) är liksom tidigare den allmänna rättslärans frågeställningar och problem dominerande. Avsnittet om den allmänna rättsläran »Att räkna med begrepp» koncentrerar sig naturligen nog på den konstruktiva riktningen och dess inflytande på nordisk rättsvetenskap. I inledningen till detta avsnitt behandlar jag den tyska konstruktiva riktningens metodföreställningar, svagheter och starka sidor; man har ju i 1900-talets juridik ofta nöjt sig med en vrångbild av den konstruktiva riktningen för att kunna framhäva sina egna förtjänster. Såsomi tidigare delar fortsätter jag i detta kapitel med en framställning av rättssystematikens, rättskällelärans och lagtolkningslärans utveckling. Det privaträttsliga avsnittet behandlar ett par avtalsrättsliga problem, som var under flitig debatt före antagandet av de nordiska avtalslagarna. Striden mellan vilje- och tillitsteorins samt i mindre grad avtals- och löftesteorins anhängare kunde ses som en kamp mellan gammalt och nytt, mellan stelbent romanistisk konstruktivism och flexibel, marknadstillvänd realism, men verkligheten kan ändå inte inpassas i denna förenklade bild. Dödsstraffet avskaffades de facto i Norden först under den här behandlade perioden, men debatten inomden rättsvetenskapliga litteraturen kan anses ha avslutats genomKnut Olivecronas utförliga arbete »Omdödsstraffet» (del II, s. 173 och 396 f.), i vilket författaren ingående behandlade alla argument för och mot detta straffs bibehållande. Debatten i frågan följs därför inte längre i denna del, utan det straffrättsliga avsnittet redogör för de nordiska inläggen i den kamp mellan den klassiska och den sociologiska straffrättsskolan, sominleddes på 1880-talet. Frågan har tidigare behandlats, även med beaktande av det nordiska perspektivet, i Christian Häthéns doktorsavhandling »Straffrättsvetenskap och kriminalpolitik. De europeiska straffteorierna och deras betydelse för svensk strafflagstiftning 1906—1931» (1990) och en ny framställning kunde därför synas onödig, men tyngdpunkten i Häthéns framställning ligger
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=