238 Hvad händd brytes mot nämda plikter stannar ju ej bolagsmännen utan en främmande person till last, hvilket är så mycket förmånligare somden pecuniära vinsten häraf kommer dem till godo.»'^^ WilhelmChydenius ställde i en kort artikel år 1892 »den konstruktiva metoden» och »den teleologiska eller sociologiska» mot varandra. Även om han ansåg, att den konstruktiva metoden »till sin grundtanke [borde] gillas, följer däraf ej ett obetingadt underkännande vare sig af motståndarnes kritik, såvidt den innebär klander af metodens tillämpning, eller af de enskilda satser, hvilka den teleologiska doktrinen uppstält». Den konstruktiva riktningen hade nämligen »ofta nog .. med felaktig användning af sitt förfaringssätt kommit till oriktiga resultat, den teleologiska däremot gifvit rätta slutsatser, omock grundade på ohållbara premisser». Chydenius visade också i sin bok omfamiljeförmögenhetsrätten (1900) en viss skepsis beträffande en på (ur utländsk rätt hämtade) allmänna principer byggande metod. Trots att Chydenius talade omfinsk familjerätt, är det uppenbart, att han ansåg sin metod ha allmän giltighet. En »systematiskt fullständig behandling» av ett ämne kunde inte lyckas förrän ämnet »först blifvit i sina enskildheter undersökt; analysen måste föregå syntesen». Man måste ur de inhemska rättsreglerna »varsamt utleta deras grund, det är, de allmännare rättssatser, som i demfått sitt uttryck, och pröfva dessa vid behandling af värkliga eller tänkta rättsfall». En sådan tolkning kunde vara både riktig och nvttig, »ehuru den icke har anspråk att vara härledd ur rättssystemets allmänna principer». Så förfor man också i rättspraxis, »för hvilken den allmänna doktrinen, hvars satser hufvudsakligen hämtats från utländsk rätt, varit endast vägledande, icke tvingande. Den däremot, som började teoretiskt systemarbete utan underlag af kasuistiskt genomarbetad inhemsk rätt, skulle säkerligen ... icke åstadkomma annat än en tankebyggnad af utländskt material, hvars öfverensstämmelse med finsk rätt förblefve tvifvelaktig till dess den bevisades genomtillämpning i enskildheterna.» Chydenius drog inte heller någon skarp gräns mellan juridiken, lagstiftningsverksamheten och politiken. Trots att han förnekade naturrätten, ansåg han, att »[gjranskningen af gällande lag från rättvisans synpunkt och pröfningen af de förslag till om- och nydaning, som städse framträda,» inte var »främmande för jurisprudensen, ehuruväl dennas hufvudsakliga uppgift är att utreda den bestående rättsordningens innehåll,» och att »[njutida politiska frågor hvarken kunna eller böra uteslutas från universitetets läroområde ...».'-^ Man kan säga, att Chydenius levde som han lärde, då hans skrifter vimlar av Julian Serlachius, JFT 1898, s. 446 f. Chydenius, FT 33 (1892), s. 6 f. Chydenius, s. VIII. Chydenius, Naturrätt, s. 6 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=