236 struktiva riktningen undersökte begreppen och deras inbördes sammanhang, medan »en icke-vetenskaplig juridik [använde] begrepp utan prövning av vad de innebära».*** Wrede tog också redan i själva föreläsningen avstånd från rent logiska konstruktioner. Den tyska konstruktiva riktningen hade givit åt juridiken »ej blott dess utomordentligaintresse, utan även större delen av dess värde såsomvetenskap», men man kunde dock inte förneka, att riktningen »någon gång gått till överdrift samt gjort sig skyldig till ett ensidigt teoretiserande och ett logiskt konsekvensmakeri utan avseende på de praktiska följderna ...».**2 Wredes presentation av den konstruktiva metoden är en kompilation av den ungeJherings och Windscheids åsikter med betoning på den förra. Jämförelserna med bokstäverna och naturvetenskaperna är hämtade ur Jherings skrifter, medan sönderdelningen i allt mindre element finns hos Windscheid. Julian Serlachius kan i många avseenden anses vara en extremanhängare av den konstruktiva metoden, och hans försök att hitta en logik i de kasuistiska stadgandena i 1734 års lag väckte invändningar även hos andra anhängare av den konstruktiva metoden (ovan II 5.3.1.). Det är också lätt att hitta uttalanden i den konstruktiva riktningens anda, i synnerhet i författarens artiklar och recensioner. Redan i sin kritik av Hammarskjölds avhandling om fraktavtalet betonade Serlachius dels betydelsen av skärpa och precision i begreppsbestämningarna, dels försiktigheten vid användandet av tysk rätt och doktrin. Julian Serlachius påstod i sin artikel »Äro bolag juridiska personer?» QFT 1898), att ett begrepp kunde avgränsas endast »genomisolerande af de väsentliga begreppsbestämmelserna från det tillfälliga och således logiskt irrelevanta, hvarmed begreppet i de enskilda fallen kan vara förbundet».**^ Till det logiskt irrelevanta räknade han i detta fall uppenbarligen såväl historisk utveckling somlagstiftning. Julian Serlachius ansåg vidare i Labands anda, att begreppsapparaten var i stort sett oföränderlig. »Möjligheten att rättsvetenskapen måste upptaga nya rättsliga begrepp kan visserligen inte förnekas. Men i hvarje fall är det onekligen ett vigtigt indiciummot riktigheten af en teoretisk konstruktion, att den inför sådana nya begrepp.»**5 Även den tidigare refererade artikeln omogiltighetsläran i 1734 års lag innehåller många smakprov på den konstruktiva metoden inklusive den grundläggande kombinationen av induktion och deduktion. Vid en undersökning av ogiltighetsläran var nämligen utgångspunkten »... att de lagbud, i hvilka ett rättsärendes ogiltighet beröres, sammanställas efter sitt mer eller mindre likartade föremål i vissa hufvudgrupper och sålunda de Wrede, s. 16 not 1. Wrede, s. 17. Julian Serlachius, JFT 1887, s. 367 ff., 372 och 377. Se även Sundell, s. 214 och 221 f. ’*•' Julian Serlachius, JFT 1898, s. 431 f. Julian Serlachius, JFT 1898, s. 444. 113
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=