235 Montgomerys efterträdare som professor i civilrätt i Helsingfors Rabbe Axel Wrede rubricerade sin år 1885 hållna och samma år i »Finsk Tidskrift» publicerade installationsföreläsning »Den romerska rättens betydelse för vår tid». Han betonade främst iu$ gentiums betydelse som gemensam grund för den europeiska rättsvetenskapen (se nedan 1.3.3.), men han behandlade också »rättsvetenskapens ändamål och de medel, den begagnar för att nå detta mål». Wrede började med liknelsen med bokstäverna för att motivera, varför rättsvetenskapens uppgift var att analysera de konkreta rättsförhållandena och de mera abstrakta lagbuden. Rättsvetenskapen måste genom en analys av lagbuden sönderdela de enheter som lagstiftaren skapat i »andra ännu enklare element» och fortsätta med en »analys från den ena enheten till den andra, till dess hon slutligen kommer till en sådan, som icke vidare låter upplösa sig i några enkla beståndsdelar». Sedan man funnit »de enkla juridiska elementen», måste man genom en undersökning av dessas kännetecken och genom ett avgränsande gentemot andra element fastställa rättsbegreppen. Genom denna metod hade »den romanistiska vetenskapen» enligt Wrede lyckats åstadkomma komprimerade framställningar, men liksomMontgomery såg Wrede metodens förtjänst främst ligga i att man »ur de funna rättsbegreppen [kunde] härleda nya rättssatser». Lagstiftningen kom alltid att innehålla luckor, men »genomatt ur rättsbegreppen såsomhögsta principer draga alla de slutsatser, som av demkunna härledas, fyller vetenskapen dessa luckor». Även enligt Wrede hade rättsvetenskapen en tvåfaldig uppgift, dels skulle man härleda rättsbegreppen ur lagstiftningens rättssatser, dels skulle man ur de funna begreppen även utveckla sådana rättssatser, som inte fanns uttalade i lagen: »Vetenskapen har förty ej blott att förklara, ordna och framställa vad som är rätt, den äger även bilda eller upptäcka nya rättssatser.» Juridiken var alltså en vetenskap och hade liksom naturvetenskaperna sin vetenskapliga metod. Denna ’dogmatiska konstruktion i juridiken’ hade grundlagts redan av de romerska juristerna, men den hade »först i senare tid och i synnerhet genom den tyska vetenskapen blivit bragt till en högre fulländning». Wrede fann det vid nypubliceringen av föreläsningen på 1920-talet befogat att dämpa påståendet omkonstruktionens produktiva funktion. I en ’anmärkning’ påpekade han, att påståendet inte fick förstås, »som vore begreppen en särskild rättskälla, utomeller över lagen, eller somskulle en rättssats gälla uteslutande på logiska grunder, emedan den är begreppsenlig». Rättsbegreppens och den juridiska konstruktionens ändamål var »att befordra en fördjupad insikt omvad den positiva rätten innehåller ...». Luckor i lagen måste fyllas ur lagen själv, antingen ex analogia eller genom härledning av allmänna rättsgrundsatser, eller i sista hand på grund av »naturlig billighet». Enligt Wrede kunde dock »ingen juridik underlåta att operera med rättsbegrepp». Den konWrede, s. 13 ff. Wrede, s. 15 f. 109 110 109 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=