234 med andra begrepp och med enstaka rättssatser förbundna.» På detta sätt uppkom alltså de nationella särdragen i de olika rättsordningarna. Medan Hagerup betraktade rättsbegreppen som ett resultat av den vetenskapliga verksamheten, som konstruerade begrepp, gick Hermanson liksom senare Reuterskiöld ett steg vidare och medgav rättsbegreppen en åtminstone delvis av rättsvetenskapen oberoende tillvaro, med andra ord, han förutsatte förekomsten av aprioriska begrepp. Han påstod, »att rättsbegreppen öfverhufvud äro endast resultat af den menskliga tankens reflekterande öfver lagbuden men på samma gång dock icke äro något godtyckligt eller blott af vetenskapen valdt medel för sammanfattningen af rättssatserna, utan att de med ett slags naturnödvändighet instält sig förr än ett vetenskapligt vetande omrätten fanns och att de derföre kunna anses vara betingade utaf naturen af den tankeverksamhet somsöker sammanfatta rättssatserna, med andra ord att rättsbegreppen äro oskiljaktligafrån, sjelfmant inställa sig vid hvarje tänkande öfver rättsbuden». 104 Rättsvetenskapen måste vid sammanfattningen av rättssatserna använda de begrepp, »hvilka redan förut af en inre nödvändighet bildat sig».’^^ Hermanson kunde dock inte godta den i tysk doktrin framförda uppfattningen, enligt vilken de juridiska begreppen var »ett slags mystiska väsenden, som ur en egen inre alstringskraft gestalta den yttre verlden». I Hermansons doktorsavhandling »Om lagstiftningen, dess begrepp och förhållande till övriga statliga funktioner» (1881) kan man hitta både ’begreppspyramiden’, ur vilken man kan härleda rättssatser, och tankefiguren ’räkna med begrepp’. Statsrättens system kunde framträda utgående från en enda översta sats: »... kring den ordna sig alla hithörande rättssatser såsomkring en naturlig medelpunkt, från den såsom utgångspunkt framstå de uti ett öfverskådligt sammanhang, från den låta ock en mängd de vigtigaste rättssatser härleda sig.»^o^ Hermanson fann det dock nödvändigt att påpeka, att sådant härledande av rättssatser inte fick bli »förvexlad med ett annat åskådningssätt, enligt hvilket hela verlden dialektiskt utvecklas ur ett begrepp eller en idé». Det var endast frågan om»formler af den beskaffenhet, att rättssatser logiskt framgå ur desamma genomanalys af de i dem ingående begreppen, formler således, som till en viss grad spela samma rol i juridiken, som de algebraiska eqvationerna för linier, ytor och kroppar i matematiken». Med hänvisning till sin artikel i JFTupprepade Hermanson, att då »juridiken i sin egen uppgifts intresse söker att finna sådana formler, med tillhjelp af hvilka den söker beherrska den positiva rätten, vill hon ingalunda tillägga demnågon ’uregen skapande kraft’». Hermanson, JFT 1878—1879, s. 495. Hermanson, JFT 1878—1879, s. 509. Hermanson, JFT 1878—1879, s. 511 not '•'■). Hermanson, s. 20. Hermanson, s. 21 not 6. 106 108 104 105 106 107 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=