232 framgick »ur det på lagens uttryckligastadganden grundade begreppet af panträtt». Rättssatsernas »förvandling till logiska beståndsdelar af systemet» och »genomanalys och deduktion vunna begreppsbestämningar» gjorde det möjligt att tillämpa rätten »på de mera komplicerade förhållanden, som lifvet så ofta frambringar» och sominte kunde förutses i lagstiftningen. Montgomery upprepade i korthet sina åsikter om den juridiska begreppskonstruktionens betydelse ännu i »Handbok i Finlands allmänna privaträtt» (1889), även om han något dämpade påståendet om konstruktionernas produktiva funktion.Montgomery fick anledning att återkomma till rättsvetenskapens metodfrågor i den utförliga nekrolog, somhan liksomHagerup skrev över Jhering och Windscheid (JFT 1892—1993, s. 30^9). Likheterna med den av Hagerup skrivna nekrologen är påfallande. Lejonparten av nekrologen fram till sidan 44 ägnas åt Jhering, somframställs somden fantasifulla innovatorn, medan Windscheid »i förnäm måttfullhet och självbehärskning» hade ägnat sig åt att finslipa sitt livsverk.Nyansskillnaderna, i synnerhet i värderandet av den unge Jhering, är dock också markanta. Hagerup prisade visserligen Jherings avsnitt omden juridiska tekniken i »Geist des römischen Rechts» som »ganske uden Sidestykke i Retsvidenskabens Litteratur», men han hade redan i artikeln av år 1888 framhållit avsnittets »Ensidigheter», dvs. metodens produktiva funktion, »fra hvilkenJhering selv senere har taget Afstand».^^ För Montgomery hörde nämnda avsnitt utan förbehåll och med ett uttryckligt framhållande av Jherings påstående om systemets egenskap att lämna nytt material, »utan tvifvel till det mest geniala icke blott Jherings arbeten, utan hela den juridiska litteraturen har att uppvisa ...».^^ Montgomery var också betydligt mera kritisk mot Jherings »Zweck imRecht» än Hagerup.För Jherings intressesynpunkter fick Montgomery aldrig någon förståelse. I den andra delen av handboken (1895) påpekade han omJherings definition av rättigheten somett rättsligt skyddat intresse, att ensidigheten i teorin var »alltför påtaglig för att den skulle kunnat hålla stånd mot kritiken» och att »hvad en sak är och dess ändamål icke äro identiska begrepp». Det finns betydande likheter mellan Montgomerys och Hagerups framställningar, eftersom båda stödde sig på den unge Jhering och båda främst bekymrade sig över rättsvetenskapens ställning som vetenskap. Montgomery företrädde dock åtminstone i teorinjust den formallogiska och produktivaformav den konstruktiva riktningen, som senare helt fördömdes av Hagerup, medan Montgomery, Inträdesföredrag, s. 33 f. Montgomery, s. 8 f. och 27 f. Montgomery, JFT 1892-1893, s. 46 f. Hagerup, TfR 1893, s. 8; TfR 1888, s. 21. Montgomery, JFT 1892-1893, s. 39. Se Montgomery, JFT 1892—1893, s. 42 f. och Hagerup, TfR 1893, s. 8 ff. Montgomery, s. 255. Det kan nämnas, att Motgomery samtidigt, s. 256, också tog avstånd från Goos’ definition av rättigheten somdet av rätten beskyddade sedliga goda. 98
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=