230 gränsning», som var nödvändig för »dess vetenskapliga värde».Uttalandet kan tolkas så, att Reuterskiöld inte i och för sig uteslöt förekomsten av aprioriska rättsbegrepp, men att avtalsbegreppet dock hade uppstått mera så att säga i den historiska skolans anda ur »folkmedvetandet». Reuterskiöld följde dock den nordiska huvudlinjen att inte godkänna doktrinens produktiva funktion, och »rättskonstruktionen» var för honomen del av den »publika rättsbildningen» och skedde i domstolarna (nedan 1.3.). Resultatet blev inte positiv rätt ens då »doktrinen ur det förefintliga rättsmaterialet deducerar och till full evidens bevisar tillvaron af vissa förut ej fixerade rättssatser», eftersom»statens autorisation» saknades.^® I Finland introducerades den konstruktiva riktningen genom Robert Montgomerys installationsföreläsning år 1871, en föreläsning som i motsats till Hagerups blev tryckt först på 1980-talet och redan därför fick en begränsad betydelse. I en fotnot i manuskriptet angav Montgomery som sina främsta källor det första bandet av Jherings »Geist des römischen Rechts», men också Heinrich Ahrens’ »Cours de droit naturel». Jherings inflytande syns emellertid ha varit avgörande, medan Ahrens’ åsikter närmast skymtar i påståendena om en på människonaturen baserad universalrätt (nedan 1.3.3.). Montgomery inledde sitt anförande med påståendet, att »oklarhet i begreppet omhvad rättsvetenskap i sjelfva verket är» inte hade kunnat »undgå att på många håll leda till ett underkännande af denna vetenskaps värde, såsomsådan, samt på andra håll till en misstro beträffande dess praktiska betydelse». Kunskapen omoch framställningen av »de positift gifna lagbuden, huru fullständig den än må vara», kunde »icke förtjena namnet af en vetenskap», ett »begrundande af rättsidéen» gick utanför rättsvetenskapens område, och endast rättshistorien hade fått »namn och värde af vetenskap». Montgomery ansåg själv, att rättsvetenskapens föremål var »historisk utredning och systematisk sammanställning i nödvändig förening», eftersom rätten utgjorde »icke blott en summa af skilda lagbud utan ett organiskt helt af lefnadsnormer». Först den historiska skolan hade visat, att rätten, liksom språket, utgjorde »ett moment i folkens kulturlif». Den historiska skolan hade dock enligt Montgomery »under opposition emot en metod, som vid lagtolkningen uteslutande tog sin utgångspunkt ur lagstiftarens supponerade afsigt och ändamål samt uppställde det positiva rättssystemet enligt rent formala logiska principer», gått till en annan ytterlighet genomatt betrakta rätten som en ren naturprodukt och genom att underkänna »den betydelse medvetet andligt arbete utöfvat på rättens utveckling». Reuterskiöld, Bidrag, s. X. Reuterskiöld, s. 82. Montgomery, Inträdesföredrag, s. 25 f. Montgomery, Inträdesföredrag, s. 27. 89 88 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=