229 pande generaliseringar, i vilka beroendet av tysk doktrin och av den historiska skolan / den konstruktiva riktningen betraktas somsynonymer.^2 Nordling representerade i svensk doktrin en äldre generation, som ställde sig skeptisk till den konstruktiva riktningen.I sina föreläsningar i allmän privaträtt förespråkade han visserligen en deduktiv metod, men tog avstånd från rättspositivismen (se ovan II 4.4.1. och nedan 1.3.). Åtminstone i dessa föreläsningar framstår Nordling somrepresentant för en ’idealistisk-teleologisk’ metod, somhade stora likheter med Goos’ rättslära (se nedan 1.1.3.). Redan i sin bolagsrättsliga docentavhandling (1872) hade Johan Hagströmer visat intresse för begreppskonstruktioner (II 4.5.3.). Också i svensk doktrin bekymrade man sig över frågan omjuridikens vetenskaplighet och knöt frågan till begreppsbildandet. VilhelmSjögren medgav år 1894 de stora svårigheterna med att definiera själva rättens begrepp, men han ansåg, att ett uppgivande av syftet »skulle innebära jurisprudensens bankruttförklaringsåsomvetenskap». På tidstypiskt sätt framhöll Sjögren både den traditionella naturrättens och den äldre historiska rättsuppfattningens — »den s.k. historiska skolan i egentlig mening» —fel och brister och påpekade, att man i samtida doktrinsträvat till en modifierad syn.^^ Carl Axel Reuterskiöld avsåg i sin ’komparativa rättsstudie’ »Bidrag till läran omaftal särskildt mellan frånvarande» (1900) det befogat att börja med »en undersökning af aftalsbegreppet», bl.a. »frågan, huru aftalet uppfattas i det allmänna föreställningssättet».^^ Efter den ’vetenskapliga fixeringen’ av avtalsbegreppet undersökte Reuterskiöld i senare kapitel den romerska rättens och utländska rättsordningars ställning till begreppet. Själva begreppet hade nämligen »fixerats med hänsyn till den positiva rätten, men inte uteslutande med hänsyn till denna». Avtalet var »visserligen inte ett aprioriskt för alla folk och tider lika, men dock ur folkmedvetandet sprunget begrepp, omhvilket vetenskapen aldrig kan erhålla klarhet, så vida den inskränker sig till en betraktelse af de positiva systemen allena». Ä andra sidan kunde »det moderna sociala aftalsbegreppet först genom att upptagas af rätten erhålla den fasthet och beSe t.ex. Regner, Handbuch, s. 348 (Winroth var starkt beroende av Windscheid, men samtidigt empiriker och utan intresse för rättsfilosofiska och dogmatisk-konstruktiva uppgifter) och s. 358 (Kallenbergs beroende av Biilow och Hellwig är ett exempel på den historiska skolans dragningskraft på svenska rättsvetenskapsmän). Jfr dock Modéer Qhering, s. 99), som med hänvisning (not 48) till Marie Sandströmoch Stig Jägerskiöld anser Nordling vara den av Jhering och Windscheid mest påverkade svenske rättsvetenskapsmannen. Sjögren, Rättsstridigheten, s. 2. Sjögren, Rättsstridigheten, s. 12. Modéer har, Jhering, s. 110, nämnt Sjögrens avhandling som ett exempel påJherings inflytande i Norden, bl.a. då Sjögren (s. 252) liksom den äldreJhering definierade rättigheten somett »rättsligt intresse». Jhering framstår dock i Sjögrens avhandling snarast som en av talrikatyska författare, och han saknas t.ex. i förteckningen över den oftast citerade litteraturen (s. 253 f.). Reuterskiöld, Bidrag, s. II. 84
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=