228 ningen inte var betydligt skarpare än i den publicerade artikeln, är Stängs på personliga minnen baserade påstående föga trovärdigt. Hagerups kritik av Schweigaard var inte häftigare än Bornemanns kritik av 0rsted några årtionden tidigare, och många av de norska rättsvetenskapsmännen hade redan under Schweigaards livstid i gärning, omockså ej i ord, tagit avstånd från dennes tyskfientlighet, använt sig av tysk litteratur och accepterat delar av den historiska skolans doktrin (Aschehoug och Lasson på 1840-talet, Brandt och Aubert på 1860-talet, se del II). A. O. Vinje, som var en av Schweigaards elever, hade också redan år 1870 karakteriserat Schweigaards rättsvetenskapliga metod på i stort sett samma sätt somsenare Hagerup.^^ Det nya i Hagerups artikel byggde på att metodologiska överv^äganden länge var så sällsynta inte bara i norsk, utan i nordisk rättsvetenskap överhuvudtaget. Stang glömde i sitt avståndstagande från Hagerup år 1922, att han själv i sina föreläsningar vid sekelskiftet propagerat för den konstruktiva metoden med uttrycklig hänvisning till Hagerups artikel i TfR 1888: med hjälp av metoden upplöste man »de sammansatte Retssa^tninger i sine Elementer og forer derv ed Retslasren tilbage til et lidet Antal element^ere Begreber, ud af hvilke igjen hele Retten kan deduceres».^^ Då Stang några år senare beskyllde Oscar Platou för naturrättsliga åsikter, då denne utgått från den allmänna rättsprincipen om viljans autonomi, var kritiken helt i Hagerups anda. Principen var apriorisk och hade endast delvis funnit uttryck i positiv rätt: »Den bygger ikke paa en empirisk Undersogelse af de Regler, den positive Ret gir, men paa en hoiere Indgivelse».^® Platou förespråkade dock själv den konstruktiva metoden, och han ansåg, att »grundelementerne» i olika nationella rättsordningar var desamma och att skillnader hade uppstått, »fordi der ved siden af det formale, logiske element har gjort sig nationale elementer gjasldende».^' Afzelius’ meddelande till Hagerup omde svenska juristernas negativa inställning till inledningsartikeln i TfR(ovan II 4.1.) tecknade en tröstlös, men knappast helt rättvisande bild av den svenska juristkårens bildningsnivå. Om man beaktar innehållet i t.ex. »Naumanns tidskrift» var påståendet överdrivet, även om Hagerups artikel både i längd och i analytisk skärpa överträffade vanliga svenska tidskriftsartiklar. Både den tyska litteraturen och den konstruktiva riktningen var bekanta också för de svenska rättsvetenskapsmännen, inte minst för Afzelius själv. Rent metodologiska texter saknas visserligen, men man kan hitta enstaka metoduttalanden i monografier. Bristen på metodologiska texter har dock lett till att man i senare rättshistorisk forskning ofta nöjt sig med sveSe Slagstad, s. 60 f. Stang, Obligationsret, s. 3 ff. Se även Stang, TfR 1896, s. 302 ff. Stang, TfR 1905, s. 324 f. Se även Stang, TfR 1896, s. 304: empirisk forskning var den moderna vetenskapliga metodens, abstraktionens och konstruktionens basis. Platou, Emner 1902, Indledning, s. [V]. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=