224 område, »der ialfald til en vis Grad er ganske uafhasngigt af den positive Lovgivnings Vilkaarlighed».^° Hagerup preciserade närmare gränsen för lagstiftarens befogenheter. Lagstiftaren hade ingen möjlighet att »med et Magtsprog» ta ställning till vetenskapliga frågor. Han kunde t.ex. inte påstå, att »Ikke-Besiddelse skal Vdere Besiddelse», men däremot kunde han nog bestämma, att ett rättsförhållande, som inte var besittning, skulle ha samma rättsverkningar sombesittning. Lagstiftaren kunde inte behärska »Txnkningen og Logikens Regler» eller bestämma, vilka som var konsekvenserna av en viss princip. »Det logiske Sammenh^eng mellemRetsbegreberne er uafhasngig af Lovgivningens Vilkaarlighed». Savigny hade träffande jämfört »Juristens Beregning af de juridiske Principers Sammenhzeng og Konsekventser» med »Mathematikerens Beregning af Trekanter paa Grundlag af en Opgave over dennes to Sider og den mellomliggende Vinkel». Slutsatsen var därför, quod erat demonstrandum, »at ogsaa Retsforskningen kan opstille visse almengyldige logiske Love og Principer, og som enhver anden Videnskab (kurs. här) beskjaeftiger den sig med en videnskabelig Generaliseren af Fa:nomener, hvis Sammenhaeng er ligesaa lovmasssig som andre Fasnomeners.»^* Hagerups inställning till sina främsta auktoriteter Jhering och Windscheid är intressant. Både i artikeln från år 1888 och i nekrologen från år 1893 lyser Hagerups sympatier för Jhering igenom, även om han bemödade sig att göra också Windscheid rättvisa. I nekrologen delade Hagerup upp forskarna i sådana, som ville öppna »nye Horizonter, ... betrasde hidtil ubanede Veie og pege op til Holder, som endnu ikke har vasret bestegne — og saaledes vise os, hvor langt vi endnu kan komme», dvs. Jhering, samt i sådana, som genom en »udstrakt Detailforskning ... mure op det sikre Grundlag for al videre Forskning, ... forene i en metodisk Sammenfatning alt, hvad vi til en given Tid besidder af sikker Viden — og saaledes vise os, hvor langt vi nu er komne», dvs. Windscheid.Indelningen kan jämföras med Franz Wieackers senare indelning i »Grunder» och »Bewahrer», och det är uppenbart, att Hagerup betraktade ’grundläggarna’ somvetenskapligt viktigare och mera givande; av den 26 sidor långa nekrologen ägnas ungefär nio tiondedelar åt Jhering. Det är därför något förvånande, att Hagerups åsikter om den konstruktiva riktningens metod närmast motsvarar Windscheids. Det är nämligen den unge Jherings Hagerup, TfR 1888, s. 51. Se även Michalsen, Retfxrd 86 (1999), s. 19 f., sombetecknar detta som en uppfattning om»rettens doble positivitet». - DåHagerup år 1911 i sin framställning av den norska straffrättens allmänna läror motiverade användandet av utländsk doktrin med konstaterandet, att »en rxkke vigtige strafferetslige begreber ikke har faaet nogen bestemmelse» i den norska straffeloven av år 1902 och att dessa begrepp var »mere eller mindre failles for alle ländes strafferet» {Hagerup, Strafferetten, s. 82), var detta ett rent empiriskt påstående. Hagerup, TfR 1888, s. 52 f. Hagerup, TfR 1893, s. 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=