4 Dessa idéers genombrott skedde dock först efter det första världskrigets slut och inverkade inte på den här behandlade periodens rättsvetenskap. Å andra sidan kan man tala om en åtminstone i svensk och finländsk rättsvetenskap framträdande äldre idealistisk vetenskapssyn, sombörjade ifrågasättas först på 1880-talet. För att till slut återgå till den här valda slutpunkten för perioden, 1910, visar ovanstående korta översikt, att man återigen kan tala om en glidande övergång under 1900-talets två första decennier. Om man vill framhålla någon speciell händelse inom själva den nordiska rättsvetenskapen före det första världskriget, finns det också olika alternativ; i Danmark t.ex. Viggo Bentzons för rättskällelärans utveckling viktiga och av Alf Ross högt uppskattade »Retskilderne» (1907), i Sverige Uppsalaskolans uppkomst år 1917. Man kan dock också välja publiceringen av Fredrik Stängs »Norsk formueret. I. Indledning til formueretten» år 1911 som en gränsstolpe. Arbetet har senare betraktats som en uppgörelse med den åtminstone i Norge då förhärskande riktningen, då författaren ifrågasatte den tyska romanismens och den konstruktiva riktningens dominans på samma sätt somHagerup ett par årtionden tidigare hade ifrågasatt Schweigaards kasuistik och nationella inskränkthet.^ Även om det epokgörande i Stängs arbete kan diskuteras (del IV), blev boken redan genom Hagerups skarpa recension i TfR bekant överallt i Norden. Det har påståtts, att Stängs arbete förstärkte den redan tidigare i Danmark uppkomna rättsvetenskapliga ’realism’, somdock snart delvis fick vikaför ’den skandinaviska realismen’.8 Det kan också nämnas, att Axel Hägerström år 1911 blev professor i filosofi i Uppsala, även omhans inverkan på rättsvetenskapen blev betydande först några år senare. Gränsdragningen i denna del är inte lika absolut somi de föregående delarna, då jag har medtagit några, främst av äldre författare, under 1910-talets första år utgivna arbeten, om dessa byggde på äldre föreläsningar eller tidigare utgivna hektograferade arbeten - i allmänhet har dock främst den första tryckta upplagan noterats. Dispositionen i denna del är den från tidigare delar bekanta. Efter en kort översikt över periodens nordiska historia med tyngdpunkten förlagd på de juridiska fakulteternas utveckling (kapitel I) behandlar jag i kapitel två de nordiska ländernas juridiska litteraturhistoria börjande med den samnordiska litteraturen för att därefter gå över till Danmark inklusive Island, Norge, Sverige och slutligen Finland. Redan i slutet av 1800-talet var den under föregående period påbörjade ’professionaliseringen’ av juridiken ett fullbordat faktum, och juristerna bildade en ^ Dalberg-Larsen, s. 379 ff.; Robberstad, s. 272; Sandvik, s. 195; Amundsen I, s. 70; jfr dock Gagnér, TfR 1999, s. 339 f. * Se V. Eyben, TfR 1964, s. 288; Dalberg-Larsen, s. 387 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=