217 av Hegels och Kants filosofi och Wolffs naturrätt fått en bestående avsmak för den tyska rättsvetenskapen och därigenom medverkat till att Norge i över en människoålder förblivit »saa godt somuden Impulser fra et Land, der mere og mere blev det anerkjendte Brjendpunkt for den möderne Retsforskning».^^ Bilden var dock inte helt dyster, eftersom den tyska rättsvetenskapen på senare tider enligt Hagerup inte längre hade förbisetts i Norge. Hagerups kritik av Schweigaards motvilja mot tysk rättsvetenskap är intressant också därför, att Hagerup somden förste kom med en politisk förklaring, och därför, att han försökte spela ut 0rsted mot Schweigaard. Den politiska förklaringen minskade Schweigaards ansvar; kriget år 1848, dvs. treårskriget i Slesvig och Holstein, hade också hos norrmännen inverkat negativt på förhållandet till Tyskland och gjort, att man en tid hade undvikit studieresor till detta land. Hagerup medgav dock, att detta faktum inte kunde förklara det ringa tyska inflytandet på norsk rättsvetenskap, eftersom den tyska doktrinen hade haft en så stor betydelse i Danmark. 0rsted och hans samtida var starkt påverkade av tysk rättsvetenskap, och efterföljarna i sin tur av 0rsted, även omde inte stått »i direkte Rapport med tysk Retsforskning» - Hagerup noterade inte, att 0rsteds inflytande varit betydande också i Norge. Under senare tid kunde man i synnerhet nämna Aagesens förmögenhetsrätt, som var »i sin Rod fuldkommen tysk».Hagerups påstående visar, att 0rsted, liksom Savigny i Tyskland, kunde utgöra arsenalen för mycket olikartade argument. Hagerup nämnde inte med ett ord de metodologiska likheterna hos Schweigaard och 0rsted, utan framhävde i stället, i och för sig helt korrekt, den sistnämndes starka beroende av tysk doktrin. Danskarna var inte heller odelat förtjusta i Hagerups karakteristik av 0rsteds författarskap (se nedan 1.1.3.). - Det situationsbetingade i Hagerups 0rsted-bild av år 1888 framgår också av att synen på 0rsted är sex år senare helt annorlunda. I recensionsuppsatsen »Til Obligationsrettens almindelige Del» över Julius Lassens handbok i TfR 1894 (se även II 2.4.3.3. och nedan 2.1.) framställdes 0rsted som banbrytaren, då det gällde undersökningen av »de positive danske og norske Retskilders Indhold». Så nyttigt och nödvändigt detta arbete än hade varit, hade 0rsted enligt Hagerup själv insett, att man »ad denne Vei alene ikke kunde naa til en tilstra^kkelig frugtbar Forskningskilde». Hur magra de resultat var, »der opnaaedes ad den Hagerup, TfR1888, s. 5 ff. Enligt Hagerup, TfR 1888, s. 4, hade den nya riktningen i Norge mera börjat sträva till »at paavise den generelle Sammenharng i Retsstoffet» i stället för att nöja sig med »den konkrete Side af Retsstoffet». I en fotnot (TfR 1888, s. 4 not 1) talade han utan namns nämnande omde två huvudframställningarna av Norges statsrätt (= Stang och Aschehoug) och konstaterade, att den nyare »er udgaaet af en helt anden vddenskabelig Opfatning og hviler paa en helt anden videnskabelig Metode end dens noget na:r et halvt Aarhundrede ^Idre Forgja:nger». - Hagerup, TfR 1888, s. 6 not 4, berömde dock också Stängs statsrätt och ansåg, att dåtida tysk statsrätt skulle ha kommit längre, omden hade börjat på »et saa nygternt og positivt Grundlag» somStang. Hagerup, TfR 1888, s. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=