215 sociala frågor. Anners nämner som exempel pandektvetenskapens diskussion av frågan, omett utomäktenskapligt barn hade arvsrätt. Då begreppet ’arvinge’ enligt juristerna förutsatte en lagligen konstitutionerad familj, kunde det utom äktenskapet födda barnet inte ha arvsrätt, vilket skulle bevisas. Kritiken är såtillvida berättigad som den rättsvetenskapliga positivismen medvetet utestängde alla icke-juridiska, även rättspolitiska, argument från den rättsvetenskapliga argumentationen. Rättsvetenskapsmännen saknade naturligtvis inte politiska åsikter, men det var förbjudet att i juridiskatexter redovisa för dem. Analysen och förnekandet av det utom äktenskapet födda barnets arvsrätt duger dock inte som exempel på ett världsfrånvänt, logiskt räknande med begrepp, eftersom resultatet stämmer så förunderligt väl överens med de åsikter om äktenskapets och familjelivets helgd, som var förhärskande inom borgerskapet på 1800-talet. Också i allmänhet kan man säga, att ’räknandet’ med begrepp som rättslig jämlikhet eller avtalsfrihet visserligen inte beaktade sociala realiteter, men detta var ju en metod som var helt i samklang med den förhärskande ekonomiska liberalismen. Det har också påpekats, att de formella konstruktionernaav begreppen i själva verket endast dolde det faktum, att lösningarna byggde på etiska och politiska värderingar, eftersomvalet av ett visst begrepp med följdsatser var en värderingsfråga.Svagheten i metoden kan alltså anses ha legat närmast i att man inte redogjorde för de värderingar som bestämde resultatet av en konstruktion. Helt opolitisk var man inte heller. Angrepp på socialismen var helt rumsrena i annars värderingsfria texter, och annars var värderingarna underförstådda, då juristkåren hade en tämligen enhetlig världsåskådning. Den konstruktiva riktningen ansåg, att nya rättsliga problem kunde lösas med hjälp av inomrättsvetenskapen bildade rättssatser, sombyggde på deduktioner med anknytning till gällande rätt. Denna föreställning omrättsvetenskapens produktiva funktion tycks ha varit svårast att acceptera redan för 1800talets nordiska jurister (se nedan). Det är dock uppenbart, att det var den unge Jherings provokativa påståenden om logiskt nödvändiga, men praktiskt helt onyttiga nya rättssatser, somväckte så starka reaktioner. Det är i själva verket svårt att förstå, varför denna rättsliga produktion på sina håll väckte ett så starkt motstånd. Castberg ansåg, att påståendet, att den konstruktiva metoden i sig själv var onödig, var »[d]en uhyre og skjebnesvangre misforståelse», som kritiken av den konstruktiva riktningen hade gjort sig skyldig till. All rättsanvändning byggde enligt honompå att man från konkreta handlingar och rättssatser härledde allmänna regler, som kunde tillämpas på andra konkreta fall. Denna »tankens vandring fra det specielle til det almindelige og derfra igjen til Anners, s. 125. Se även Peterson, som, s. 13, instämmande citerar Gerhard Dilchers åsikt, att de rättspositivistiskt inställda rättsvetenskapsmännen »inte relaterade sina rättsliga lösningar till de sociala och politiska realiteterna i samhället ...». 27 Ahlander, s. 71 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=