213 kade bana. Windscheid tycks inte somJhering ha imponerats av positivismen. Däremot var han en utpräglad rättspositivist och hade i ett berömt anförande år 1854 konstaterat; »Der Traumdes Naturrechts ist ausgeträumt». Windscheid sökte också anknytning till den historiska skolan, som han berömde dels för dess strävan att se rättssatserna som en produkt av de i de verkliga förhållandena liggande krafterna och behoven, dels för det skarpa präglandet av begreppen och för påvisandet av det systematiska sammanhanget mellan rättssatserna; i sistnämnda avseende låg förtjänsten i synnerhet hos Puchta.^^ LiksomJhering delade Windscheid in den rättsvetenskapliga verksamheten dels i lagtolkning och dels i utvecklandet av begrepp ur rättssatserna. Den egentliga tanken i en rättssats presenterade sig i begrepp, som var sammanställningar av tankeelement — det gällde att lösa upp begreppen i deras beståndsdelar för att kunna visa upp de tankeelement de innehöll. Man kunde gå olika långt i denna verksamhet: de funna elementen kunde nämligen i sin tur vara sammansatta av andra, enklare element osv. Enligt Windscheid hade den samtida rättsvetenskapen gått så långt som möjligt i uppdelandet av begreppen, vilket var dess förtjänst. Enligt Windscheid var en säker användning av rätten beroende av en långtgående begreppsanalys. Då man skulle lösa ett rättsfall, kunde målets fakta sällan hänföras till en enda rättsregel, utan det var vanligt, att olika enskilda fakta kunde sammanföras med olika rättssatser. De i dessa rättssatser bestämda rättsverkningarna gick i kors, och avgörandet blev därför resultatet av en räkning, där rättsbegreppen var faktorer. Denna räkneoperation var naturligtvis desto säkrare ju fastare faktorernas värde var. Återförandet av ett rättsförhållande till de begrepp, somutgjorde dess grund, kallade man en konstruktion av detsamnia.i^ Man bör märka, att Windscheid inte med ett ord nämner den konstruktiva metodens produktiva funktion, utan ’räknandet med begrepp’ hade ett jordnära och praktiskt syfte: tryggandet av rättssäkerheten. Den konstruktiva riktningen har senare råkat ut för en stormflod av kritik, och ännu fram till den senare delen av 1900-talet har det tidvis varit en modesak att fördöma ’begreppsjurisprudensen’, även om man numera också kan hitta mera positiva omdömen om riktningen.Av den omfattande kritiken kan här endast nämnas några punkter, somäven åskådliggör de centrala dragen i den förkastade metoden. Den sakligt berättigade kritiken har ofta dolts av tillspetsade yttranden och billiga skämt; redan Jhering själv slog an tonen, då han påstod, att begreppsjurisprudensen var som ett sinnrikt urverk, som dock aldrig ens varit avsett att fungera, och att man för lösandet av praktiska problem endast Windscheid, s. 23 f. Windscheid, s. 62. Windscheid, s. 63. T.ex. Vogel, s. 237 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=