210 oföränderliga och övernationella element, somberodde på det gemensamma i människonaturen. Såväl Jhering, Gerber somWindscheid betraktade den romerska rätten som en överpositiv, allmänmänsklig, icke-nationell rätt; berömt är särskilt Jherings försök att finna själva rätten {»das Recht») i den romerska rätten. Revolutionsåret 1848 har betecknats som slutpunkten för både den historiska skolan och naturrätten. Dödförklaringen av två så olikartade riktningar på samma tidpunkt kan synas paradoxal, men den får sin förklaring, då man beaktar den tyska idealistiska filosofins tillbakagång vid denna tid. Idealismen ersattes av positivismen, som betonade empirins betydelse som grunden för varje vetenskap och tog avstånd från all metafysik. Termen ’positivism’ är emellertid inte entydig. Man kan skilja mellan å ena sidan dels den av August Comte skapade positivismen somett allmänt vetenskapsideal, dels rätts- eller lagpositivismen, dvs. föreställningen, att all rätt emanerade från statens organ, lagstiftaren, och att det inte fanns någon metafysisk, icke-positiv rätt, samt å andra sidan den rättsvetenskapliga positivismen eller formalismen, dvs. en metod, somhärledde och tolkade rättsregler enbart med hjälp av rättsvetenskapens system, begrepp och lärosatser och som avvisade alla religiösa, etiska, sociala och politiska argument somicke-juridiska och irrelevanta.^ Den konstruktiva riktningen accepterade helt och hållet endast den rättsvetenskapliga positivismen och även detta endast i sitt senare skede. Den principiella rättspositivismen urholkades ju bl.a. av föreställningarna om en övernationell idealrätt, och positivismen somallmänt vetenskapsideal ledde främst till kvasiempiriska påståenden och mer eller mindre krystade jämförelser med naturvetenskaperna. Då vi återgår till den konstruktiva riktningens koryféer, Jhering, Gerber och Windscheid, var de två förstnämnda elever till Puchta. Jhering utvecklade sin konstruktiva, ’naturvetenskapliga’ eller ’naturhistoriska’ (»naturhistorische») metod i inledningsartikeln »Unsere Aufgabe» i »Jahrbiicher fiir die Dogmatik des heutigen römischen und deutschen Privatrechts», som han började ge ut tillsammans med Gerber år 1857, och i den året därpå utkomna delen II, 2 av »Geist des römischen Rechts». Han behandlade i dessa texter både rättssystematikens betydelse och de juridiska begreppens och den juridiska konstruktionens natur. Jherings, liksom Gerbers och Windscheids uppfattningar omrättssystematikens betydelse är centrala delar av författarnas metodöverväganden, men det är ändå skäl att avskilja rättssystematiken till ett skilt kapitel (nedan 1.2.) såsom i tidigare delar av detta arbete. Jherings framställning av rättssystematiken, rätts- * Se närmare Björne, s. 210 ff. 5 Wieacker, s. 431 f.; se även Hoilund, s. 25 f., omsvårigheterna att karakterisera rättspositivismen. En kort framställning av positivismen finns i Eriksson, s. 82—86.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=