3 ninger, anskuede han derfor disse heist somengang for alle givne Storrelser, hvis Almengyldighed han paastod med en Troendes hele Varme, men ikke gjerne indlod sig paa at diskuttere. Kunde han imidlertid i Emnets Medfor ikke undgaa at udvikle en selvstarndig Theori, antog denne ikke sjelden i logisk Henseende en til det kuriose grjendsende Skikkelse Enligt Francis Hagerup hade L. M. B. Aubert lidit av en liknande brist: »Til det Rydningsarbeide, sompaa dette Omraade [=förmögenhetsrätten] kra:- vedes for at stille den hjemlige Retsvidenskab paa Höide med Udlandets, medbragte A. ikke alle Betingelser. Dels var han ikke romanistisk skoleret, dels var hans sjeregne intellektuelle Anlseg fremmed for den konstruktive Metodes Krav paa Abstraktion og skarp logisk Differentiering.»^ Medan tiden fram till slutet av 1860-talet kan betecknas somen brytningstid i nordisk rättsvetenskap, visar ovanstående citat, att den konstruktiva riktningen var förhärskande åtminstone i Norge under århundradets slut. Förmågan till konstruktion, logisk analys och teoribildning betraktades på ett nära nog mystiskt sätt somen medfödd färdighet, sominte alla rättsvetenskapsmän hade välsignats med. I nästan överslätande ordalag förklarades Aubert och Brandt ha åstadkommit mycket gott trots sitt handicap; implicit påstod man samtidigt, att de aldrig hade kunnat svinga sig upp på rättsvetenskapens högsta toppar. Det bör också märkas, att bristande utbildning i romersk rätt enligt Ffagerup var en svaghet också för en civilist, som enbart sysslade med norsk rätt. I enlighet med det av Jhering myntade pejorativa uttrycket »Begriffsjurisprudenz» har man också inomnordisk rättsvetenskap allmänt brukat tala om ’begreppsjurisprudensen’, fi. ’käsitelainoppi’. Jag har dock i denna del medvetet och konsekvent undvikit beteckningen ’begreppsjurisprudens’ och ’begreppsjuridik’. Trots att benämningen är kortare än ’den konstruktiva riktningen’ eller ’metoden’, sombrukades i slutet av 1800-talet, anser jag det föga adekvat att beteckna en på sin tid betydande vetenskaplig riktning med en av motståndarna påhittad benämning, som dessutom fortfarande har en negativ klang. ’Den historiska skolan’ var visserligen också ursprungligen en av motståndarna använd nedsättande term, men hade snabbt accepterats somett honnörsord av skolans anhängare själva. Positivismen och liberalismen brukar förknippas med 1800-talets sista decennier, och också i detta fall kan man skönja tecken på en förändring redan i början av 1900-talet, då återigen ett politiskt sett konservativt färgad, autoritär och känslo- och viljebetonad antipositivistisk riktning började vinna terräng. 5 TfR 1891, s. 513. TfR 1896, s. 346.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=