209 detta kom Jhering att få den största betydelsen för den konstruktiva riktningens spridning utomlands, men också för den inbrytande kritiken av begreppskonstruktioner mot slutet av 1800-talet. Gerber, till en början nära vän med Jhering, överförde den konstruktiva riktningens metod till den tyska privaträtten på 1850-talet och gjorde under följande årtionde en ny landvinning genomatt ta i bruk samma metod inomstatsrätten (den statsrättsliga positivismen, se nedan 4.1.). Gerber förnyade däremot inte själva metoden. Han tog avstånd från Jhering efter dennes avfall och tystnade för övrigt redan på 1870-talet. Windscheid torde kunna betecknas som den främste rättsdogmatikern, och hans berömmelse baserar sig i första hand på »Lehrbuch des Pandektenrechts, I—III» (1862—1870); ett arbete, som Windscheid fortgående bearbetade och som kom ut i ett flertal nya upplagor (7. och sista uppl. av Windscheid själv år 1891). Windscheids pandekträtt fick en med lag och den högsta instansens rättspraxis jämställd auktoritet och den har jämförts med Accursius’ »Glossa ordinaria».^ Trots att den konstruktiva riktningen utvecklades bland den historiska skolans anhängare, blev det i stort sett ingenting kvar av den historiska skolans föreställningar om en nationell, historiskt framväxande rätt, som hade sin grund i folkandan. Det ’historiska’ var redan i den äldre historiska skolans framställningar snarare ytfernissa än en stenfot. Åtminstone romanisterna hade i allmänhet föga intresse för en historisk, källkritisk metod, och även i Savignys arbeten fick begreppet ’historisk’ med tiden en negativ klang och blev ett synonym för ’godtycklig’ eller ’tillfällig’ (se del II, s. 233). Då Savigny talade rättsvetenskapens historiska och systematiska sida, tolkade redan Puchta detta så, att endast ett fullständigt negligerande av någondera sidan ledde till en ensidighet; själv föredrog han i både ord och gärning det systematiska framför det historiska. Den senare konstruktiva riktningens anhängare struntade tämligen öppet i rättens historiska sida i rättsdogmatiska undersökningar, om man undantar Jherings ibland halsbrytande spekulationer utgående från den romerska rätten. Betecknande är, att Gerber beskyllde sina föregångare bland germanisterna för att dessa underordnat sig ’medeltida fantasiers fientliga tvång’, m.a.o. verkligen tagit i beaktande rättens historiska utveckling.^ Den historiska skolan hade betonat rättens nationella ursprung. Även omdetta inte var någonting nytt utan gick tillbaka på Montesquieus och även äldre författares tankegångar (se del I, s. 254; del II, s. 231), hade idén under nationalismens uppblomstring fått en ny bärkraft i början av 1800-talet och blivit även ett vapen mot den historiska skolans öppna fiende, den rationalistiska naturrätten. Inte heller i detta fall var dock den historiska skolans doktrin helt konsekvent, och redan Savigny talade om rättens dels nationella, dels allmänna, 2 Wieacker, s. 446 f. ^ Gerber, s. VI. om 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=