IIL Tidens rättsvetenskap i huvuddrag 1. Den konstruktiva riktningen i Norden 1.1. ’Att räkna med begrepp’ 1.1.1. Den konstruktiva riktningens uppkomst och fall i Tyskland Med tanke på den konstruktiva riktningens delvis fortgående betydelse i europeisk rättsvetenskap under 1900-talet är det förvånande, att riktningens blomstringstid var tämligen kortvarig i Tyskland: man kan säga, att riktningen uppkom under 1840-talet och hade sin sista storhetstid på 1890-talet under förarbetena med Biirgerliches Gesetzbuch. Riktningen kulminerade under 1850och 1860-talen; betecknande är, att Jherings avfall på 1860-talet från den riktning, som han själv i hög grad varit med om att skapa, skedde till en början anonymt. Den konstruktiva riktningens anhängare betraktade sig, eller ville åtminstone framstå, som trogna anhängare av den historiska skolan, som de på sin höjd delade in i en äldre och en yngre riktning.' Den äldre historiska skolans, Savignys och Puchtas, lära skisserades i del II (s. 229—233). Också i denna del måste jag nöja mig med partes pro toto, dvs. i korthet referera Rudolf von Jherings (1818-1892), Karl Friedrich von Gerbers (1823-1891) och Bernhard Windscheids (1817-1892) åsikter för att åskådliggöra de centrala dragen i den juridiska metod, somJhering efter sitt avfall kom att angripa som »die Begriffsjurisprudenz». Jhering, Gerber och Windscheid hörde till samma juristgeneration, men de kom trots sin anslutning till den konstruktiva riktningen också att uppvisa stora olikheter i sina forskningar. Jhering, den kanske mest geniala och inspirerande, men också den mest odisciplinerade av dessa tre forskare, visade genom sin överstegring av den konstruktiva metoden på dess absurditeter, vilka han även själv snart upptäckte. Jhering var också den mest internationelle av trion och han försökte skapa en universaljurisprudens utgående från den romerska rätten, men han lyckades aldrig slutföra något av sina större arbeten. Trots * Det kan nämnas, att Landsberg (III,2) behandlar Puchtas produktion under rubriken »Die Hochbliite der historischen Schule» (17. kap.), medan Windscheid framställs i 20. kap., »Die jiingere historisch-praktische Richtung».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=