203 rättsläget i Finland. Det var naturligt att ta med huvuddragen av svensk rättshistoria, men Forsman behandlade ingående t.ex. de olika landskapslagarna inklusive Skånelagen (s. 51-106) och införandet av svensk rättsordning i bl.a. Baltikum och de forna danska och norska landskapen (s. 285-294). Med sin term ’lagstiftningens historia’ förstod Forsman den s.k. yttre rättshistorien, medan han reserverade termen ’rättshistoria’ för det, som sedan Hugo har betecknats sominre rättshistoria. Forsman sade sig främst behandla Finlands yttre rättshistoria med korta översikter över domstolarnas verksamhet och rättsvetenskapen.^3 Termen ’lagstiftningens historia’, ’laghistoria’, ’Lovhistorie’ var redan vid denna tid föråldrad, men den hade fortfarande använts av Forsmans stora auktoritet Carl Johan Schlyter. Trots verkets karaktär av lärobok, vilket också framgår av att det på titelbladet betecknades som en ’föreläsningsserie’, innehåller det talrika fotnoter. Forsman idkade inte själv rättshistoriska forskningar, utan hans arbete byggde på andras forskningsresultat vid sidan av gamla samlingar av förordningar. Forsman använde sig med ett par undantag endast av svensk och finländsk litteratur. Förutom Schlyter var Hans Järtas och Johan Augusts Posses arbeten viktiga, medan Forsman meddelade, att han inte hade haft tillgång till den nyaste framställningen i Sverige, Knut Olivecronas hektograferade föreläsningar från 1860-talet. Det är föga troligt, att Forsman hade för avsikt att skriva en fortsättning, trots att arbetet betecknades som ’förra delen’. Han förklarade det vara ’helt ovisst’, när han skulle hinna börja med den senare delen, och försvarade sig med påpekandet, att den redan publicerade boken tillfredsställde behovet av en lärobok. Då Forsmans viktigaste förebilder Schlyter, Järta och Posse hade behandlat tiden på sin höjd fram till 1734 års lag, hade en framställning av senare tider varit betydligt svårare. Det kan ifrågasättas, varför det överhuvudtaget var behövligt att använda beteckningen ’förra delen’ — i Danmark avslutade man ju av hävd läroböcker i rättshistoriamed ikraftträdandet av Danske Lov år 1683. Utvidgandet av rättshistorien framtill 1800-talet var dock nödvändigt, om man ville tala omFinlands rättshistoria, då mången rättshistoriker i likhet med Zacharias Topelius kunde ha frågat, omdet överhuvudtaget fanns någon finsk historia före år 1809 (se även III 5.1.). Den svenska medeltidsrätten dominerade i de rättshistoriska monografierna. Julian Serlachius’ specimen för professuren i civilrätt »Omklander å jord enligt de svenska landskapslagarne» (1884, [I] +173+XVs.; 8:o) var ett för författaren typiskt, tämligen ohistoriskt arbete, i vilket begreppskonstruktion och bokstavstolkning av landskapslagarnas text var den förhärskande metoden. Serlachius’ monografi så att säga kompletterades av Ernst Estlanders doktorsavForsman, s. 4. Forsman, Förord. Lang ansåg på grund av bl.a. detta arbete, att Julian Serlachius hade »mindre än medelmåttig författareförmåga», se Granfelt, Wrede, s. 174.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=