202 metod och sombygger på den tyska pandekträttslitteraturen.^* Under sin korta karriär hann Willebrand dessutomskriva två omfattande artiklar, »Om Causa vid obligatoriska rättsärenden särskildt vid Stipulationen. En romersk-rättslig studie» (JFT 1902, s. 271—299) och »Cura prodigi. En romerskrättslig studie» QFT 1906, s. 1-59). Ekströms med en monografi jämförbara artikel »Omvillkorliga rättsärenden närmast med hänsyn till romersk och nu gällande tysk rätt» (JFT 1909, s. 1-182) är såsom av titeln framgår inte en rent romerskrättslig undersökning. Den romerska rättens ökade betydelse ledde också till att man på den finskspråkiga juristföreningens bekostnad publicerade Rudolph Sohms berömda lärobok »Institutionen» i finsk översättning av jur.kand. M. E. Forsströmmed titeln »Institutsionit» år 1899. Av översättningens förord framgår dock, att den viktigaste orsaken till utgivningen var behovet att utveckla den finskspråkiga juridiska terminologin. 5.11.2. Rättshistoria Den första framställningen av Finlands rättshistoria är Forsmans lärobok »Suomen lainsäädännön historia. Sen pääpiirteet. Edellinen osa» (Den finska lagstiftningens historia i huvuddrag. Förra delen; 1896; XVIII+457 s.; 8:o). Boken var Forsmans största egen publikation, då straffrättsföreläsningarna gavs ut utan hans medverkan (ovan 5.5.). Forsman delade in Finlands rättshistoria i femperioder: 1. Sedvanerättens tid framtill införandet av de svenska landskapslagarna; 2. Landskapslagarnas tid framtill stadfästandet av Kristoffers landslag år 1442; 3. Lands- och stadslagarnas tid till år 1736; 4. Perioden från år 1736 till år 1809, då Finland ’som en särskild stat förenades med det ryska riket’ och 5. Tiden från år 1809, ’då Finland haft en självständig, skild lagstiftning’. Periodiseringen byggde främst på ’den allmänna lagens, dvs. civil-, straff- och processrättens utveckling’, och Forsman betonade, att indelningen skulle ha varit en annan, om man följt statslivets utveckling. Undantaget var den ’stora statliga förändringen’ år 1809, eftersomFinland därigenomerhöll en självständig lagstiftning.Den utgivna delen omfattade de tre första perioderna fram till år 1736. Trots titeln var boken endast delvis en framställning av finsk rättshistoria. Endast kapitlen ’Det finska folkets äldsta samhällsinstitutioner och ursprungliga rättsliga tillstånd’ (s. 9-25), ’Införandet av Sveriges rätts- och samhällsordning i Finland’ (s. 153—176), ’Lagskipningen i Finland’ (s. 337—369), ’Det finska språket i förvaltningen och lagskipningen; översättandet av lagar och förordningar till finska’ (s. 369—402) och ’Rättsvetenskapen vid den nygrundade Åbo akademi’ (s. 442-449), dvs. knappt en fjärdedel av texten, behandlar Positiv recension i TfR 1902, s. 369-373 (R. A. Wrede). Forsman, s. 7 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=