2 Seklets sista decennier från och med 1870-talet blev en tid, då det nordiska samarbetet inom rättsvetenskapen var som starkast, en tid, då gammal norsk bitterhet mot Danmark hade glömts, och den allt mera inflammerade unionsfrågan ännu inte hade lett till en öppen brytning mellan Sverige och Norge. Som ett yttre tecken på det intensifierade samarbetet började man hålla nordiska juristmöten med början i Köpenhamn år 1872 (se 1. 5.). Det tyska inflytandets natur har i förbigående behandlats redan i inledningen till del II (s. 1 f.), då jag konstaterade, att det kanske är riktigare att tala omett förändrat i stället för omeii förstärkt tyskt inflytande från och med 1870-talet. Bernhard Windscheid, Rudolf von Jhering, Karl Friedrich Gerber och Paul Laband blev först nu i högre grad uppmärksammade inomden nordiska doktrinen, och förändringen förstärktes av att en ny generation av unga rättsvetenskapsmän besatte ett antal professurer vid de nordiska fakulteterna (Robert Montgomery, Rabbe Axel Wrede och Robert Hermanson i Finland, Bernhard Getz, Francis Hagerup och Ebbe Hertzberg i Norge, Anders Evaldsen i Danmark, Johan Hagströmer i Sverige); dessa unga forskare hade i allmänhet fått sin forskarutbildning i Tyskland. Det har ansetts, att det tyska inflytandet på dansk rättsvetenskap inte har varit lika dominerande somi de övriga nordiska länderna, och en ofta använd förklaring till fenomenet är aversionen mot allt tyskt efter förlusten av Slesvig år 1864.2 Trots den allmänna danska motviljan mot Tyskland och i synnerhet mot Preussen är det dock uppenbart, att betydelsen av denna inställning inte bör överdrivas. Som exempel kan redan här nämnas, att många framåtsträvande unga danska historiker i slutet av 1870-talet medvetet styrde kosan till fiendens högborg Berlin för att där inhämta det nyaste inommetodundervisningen på historieforskningens område.^ En frispråkig jurist somJohannes Nellemann kunde håna »de skramlende og skvadronnerende Tydskere» och tala om sitt »sasrlige Tydskerhad», men han blev å andra sidan vän med Jhering, som senare var gäst på ett nordiskt juristmöte.'* Då Ebbe Hertzberg skildrade Fredrik Brandts forskargärning i en nekrolog i TfR 1891, framhöll han förutomBrandts starka sidor också dennes svagheter; »Som Videnskabsmand benyttede Brandt sig med udpra^get Forkjjerlighed af den induktive Methode, medens Deduktionen i ligesaa udprarget Grad var hans svage Side. Hvor han var nodt til at operere med dogmatiske Begreber og Sart- - Se t.ex. Stig Jorgensen, TfR 1966, s. 614, Fenger, s. 39 och 47. ^ EllenJorgensen, s. 114 f. Fenger påstår däremot, s. 147, att Tyskland efter år 1864 inte längre var »det almindelige mål for studierejser» och att juristerna vände uppmärksamheten mot Frankrike och England. Påståendet stämmer intehelt (se Biografier), men är såtillvida riktigt som man på grund av de förbättrade kommunikationerna inte längre reste enbart till Tyskland. Troels G. Jorgensen, s. 40.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=