195 annars vänt sig mot sig själv. Wredes framställning var dock för utförlig som propedeutisk lärobok, varför Granfelt gav ut »Kort sammandrag af en närmast för dem, hvilka erna aflägga lägre förvaltningsexamen, afsedd föreläsningskurs i civilprocessrätt» (1909; [VI]+67 s.; 8:o), som enligt författarens förord byggde på en vårterminen 1909 hållen kurs för nybörjare. »Anteckningar enligt professor R. A. Wredes föreläsningar öfver Rättegångsbalken, I-II» ([1895]; 299+257 s.), »Anteckningar enl. professor R. A. Wredes föreläsningar öfver rättegångsförfarandet i tvistemål» ([1898]; 155 s.) och »Anteckningar enligt professor R. A. Wredes föreläsningar öfver civilprocessens allmänna läror» ([1902]; 222+III s.) var samtliga maskinskrivna stenciler, som kunde betecknas som ’förarbeten’ till den stora framställningen av civilprocessrätten. På 1880-talet hörde civilprocessrätten ännu till professuren i civilrätt, och Wrede vann över sin medtävlare Julian Serlachius med monografin »Processinvändningarna enligt finsk allmän civilprocessrätt» (1884; IX+ 207 s.; 8:o), i förordet citerade författaren ett uttalande omprocessrätten »som den lilla hund, som samlar smulorna från civilrättens rikt dukade bord». När Wrede tio år senare gav ut »Grunddragen af bevisrätten enligt gällande lag» (1894; VI+265 s.; 8:o), hade boken på titelbladet överrubriken »Afhandlingar i finsk processrätt», och författaren förklarade i förordet, att monografin om processinvändningarna kunde betraktas somden första avhandlingen i serien. Medan denna avhandling fyllde alla vetenskapliga krav på ett specimen för en professur, var bevisrätten en lärobok. Författaren hade därför uteslutit eller endast i korthet behandlat »rent teoretiska utredningar och kontroverser, hvilka väl äro för forskaren lockande, men för den studerande ofta mindre fruktbärande». Enligt Wrede var det känt, »att vår inhemska rätt är endast föga bearbetad af vetenskapen». Detta framstod klart »ej blott vid en jämförelse med rättsvetenskapen i de stora kulturlanden, utan äfven vid en blick på Danmarks och Norges juridiska litteratur».Wrede förbigick litteraturen i Sverige med en talande tystnad, även omhan senare nämnde, att litteraturen angående den svenska bevisrätten var »jämförelsevis rikhaltig». I Hugo Gröndahls civilprocessrättsliga doktorsavhandling »Pää-interventsioonista Suomen oikeuden mukaan» (Omhuvudintervention enligt finsk rätt; 1903; VIII + 181 s.; 8:o) märks i den av tyskspråkig doktrin dominerade litteraturförteckningen även talrika nordiska verk: bl.a. Bang och Larsen, Nellemann, Hagerup, Afzelius och Broomé.^^ Granfelt, somspecialiserade sig på straffprocessen (nedan), gav även ut »Den materiella processledningen vid underdomstol i vanliga tvistemål enligt gällande finsk och svensk rätt» (1908; X+135 s.; 8:o).^*^ Wrede, Bevisrätten, s. III f. Recension av bevisrätten i TfR 1894, s. 242—252 (E. Trygger). 76 Wrede, Bevisrätten, s. 4. Se Gröndahl, s. VI f. Recension i JFT 1909, s. 466—472 (R. A. Wrede).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=