192 rekt uttrycka sig på finska, samtidigt somhan påpekade, att bokens egentliga berättigande låg i språket. Boken hade en dedikation till ’min högt värderade lärare’ Franz von Liszt, och i förordet framhöll Serlachius, att texten i betydande grad var influerad av v. Liszts lärobok i tysk straffrätt och Carl Torps lärobok i dansk straffrätt (1905), enligt Serlacius den absolut bästa av alla skandinaviska läroböcker i ämnet (se även III 3.2.). Forsman, somlärt sig finskai barndomen och som var extraordinarieprofessor i finska språket vid den juridiska fakulteten åren 1867-1878, doktorerade år 1874 med avhandlingen »Pakkotilasta kriminaali-oikeudessa» (Om nödläge i straffrätten; 107 s.; 8:o). Avhandlingen visade att finskan utan svårigheter kunde användas i rättsvetenskapliga framställningar, och disputationen den 27 maj 1874 har betraktats som den finskspråkiga juridikens födelsestund, även omden av Forsman använda terminologin senare har ändrats på många punkter.^^ Liksomsin lärare och föregångare Ehrströmvar Forsman en anhängare av den klassiska straffrättsskolan (se III 3.), men hans åsikter skilde sig i många avseenden från Ehrströms. Medan Ehrströmföreträdde en human straffrättsuppfattning och betonade bättringens betydelse, var den mera konservativa Forsman en anhängare av vedergällningstanken och förespråkade stränga straff. Ehrström var mera rättsteoretiker, medan Forsman var intresserad av rättshistoria. Gemensamt för båda forskarna var dock ett starkt beroende av tysk doktrin; bland de auktoriteter, som Forsman flitigt citerade, kan man särskilt nämna Berner och Hälschner, även omhan inte alltid godkände deras åsikter. Trots att Forsman hela sitt liv höll fast vid den klassiska skolan, visade han tidigt intresse för de olika riktningarna inomstraffrättsvetenskapen, vilka han behandlade år 1883 i en akademisk inbjudningsskrift »Nyky-ajan erisuuntaiset käsitykset rangaistuksen tarkoituksesta» (Nutida olikauppfattningar omstraffets ändamål; 45 s.; 8:o). Fennomanen Forsman gav ut sina övriga straffrättsliga monografier på svenska. »Grunderna för läran omdelaktighet i brott» (1879; [II]-t-199 s.; 8:o) var specimen för professuren i straffrätt och rättshistoria. Avhandlingen, som inleds av en »Rättshistorisk öfversigt» (s. 5—64), behandlar delaktighetsläran på en allmän nivå, då finsk rätt ännu vid denna tid i stort sett saknade regler i frågan.^* Även i »Bidrag till läran omskadestånd i brottmål enligt finsk rätt» (1893; VIII-f-295 s.; 8:o) är det rättshistoriska inslaget framträdande (s. 6-125), medan huvuddelen av arbetet dock behandlar skadeståndsreglerna i den nya strafflagen. Alkio, s. 173. Om Forsmans doktorsavhandling, se närmare Klami, Oikeustaistelijat, s. 98 f. Klami, Oikeustaistelijat, s. 100, betonar det starkt rättshistoriska och jämförande draget i denna avhandling och anser draget typiskt även för Forsmans föreläsningar. I själva verket är såsomupprepade gånger visats rättshistoriska och jämförande översikter, som kan ta upp huvuddelen av framställningen, typiska för nordiska avhandlingar på 1800-talet. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=