191 gaste förebild var den tyska strafflagen av år 1871, och innehållsmässigt var den årtionden äldre än den norska strafflagen av år 1902. Den flitige utgivaren av föreläsningar Lars Wasastjerna gav med Forsmans tillstånd ut dennes kommentarer till den nya strafflagen, »Anteckningar enligt professor Jaakko Forsmans föreläsningar öfver straffrättens allmänna läror med särskild hänsyn till Strafflagen af den 19 december 1889» (1893; XVI+548 s. 8:o; 3. [=4.] uppl. 1930); en första maskinskriven version »Anteckningar enligt Prof. Jaakko Forsmans föreläsningar öfver straffrättens allmänna läror» (273 s.) hade kommit ut redan år 1887. Den första upplagan, som var baserad på föreläsningar åren 1889-1892, behandlade den ursprungliga strafflag, som aldrig trädde i kraft, och först den andra upplagan (1900) anslöt sig till den slutliga texten. Då Wasastjerna först år 1900 vidtog de nödiga ändringarna, kunde han inte längre rådföra sig med Forsman, och ändringarna inskränktes därför till ett minimum.»Anteckningar enligt professor Jaakko Forsmans föreläsningar öfver de särskilda brotten enligt Strafflagen af den 19 december 1889» (V+1254+[3]+VI +[l] s.; 8:o; 4. uppl. 1924-1938; 5. uppl. av del I 1946) gavs ut i nio häften åren 1894-1900 av L. Aspegren och till en början också av E. Saxén. Föreläsningarna var uppdelade i tre huvuddelar: »I. Brotten mot individens rättsgebit» (s. 1-587), »II. Brotten mot det medborgerliga samhällets rättsgebit» (bl.a. sedlighetsbrotten, s. 589—952) och »III. »Brotten mot statens rättsgebit» (s. 953-1254). Systematiken, som inte motsvaras av indelningen i strafflagen, har vissa likheter med dispositionen i Goos’ straffrätt (ovan 2.6.). Trots föreläsningarnas omfattning blev framställningen ofullbordad och den avbröts mitt i ett stycke i kapitlet »Brotten mot rättsvården»; Forsman hann inte behandla de militära brotten, skattebrotten, politiförbrytelserna och tjänstebrotten.^5 Forsmans strafflagskommentar översattes aldrig till finska, utan hans efterträdare Allan Serlachius gav ut en egen finskspråkig framställning, »Suomen rikosoikeuden oppikirja, I—II» (Lärobok i finsk straffrätt). Den första delen, sombehandlade de allmänna lärorna (1909; 257 s.; 8:o), komut i en femte upplaga ännu år 1947, medan den andra delen omde olika brotten (1912—1914; 459 s.; 2. uppl. 1924-1926) inte fick samma betydelse. Arbetet var betydligt mindre omfångsrikt än Forsmans föreläsningar, och Serlachius meddelade, att hans lärobok i första hand var avsedd för de studenter, somtänkte avlägga förvaltningsexamen och som därför behövde en kortfattad framställning.^^ Trots mångårigt redaktörskap för den finskspråkiga tidskriften »Lakimies» betvivlade Allan Serlachius ännu i förordet till den första delen sin förmåga att korForsman, Anteckningar, Förord. Se Forsman, Brotten, Innehåll i slutet av del III. Allan Serlachius 11,1, Förord.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=