Inledning 1. Disposition och avgränsning I denna tredje del behandlas den nordiska rättsvetenskapens historia under perioden 1871-1910. Liksom då det gäller tidpunkten för periodens början (se del II, s. 1 f.), kräver också slutpunkten vid årsskiftet 1910-1911 en motivering, måhända i än högre grad. Så har t.ex. Jan-Olof Sundeil i sin doktorsavhandling från år 1987 framställt den svenska civilrättsdoktrinen under tidsperioden 1870-1914, och detta är ett val lika gott somdet här använda. Jag har dock velat undvika årtalet 1914 (eller 1918) på grund av de associationer till Europas politiska historia, somdessa medför. Periodiseringen från 1870-talet till 1910-talet bildar dock som sådan en naturlig helhet i den nordiska rättsvetenskapens historia; denna helhet kan karakteriseras med sådana stickord som ’juridisk skandinavism’, ’tysk dominans’, ’konstruktiv metod’, ’positivism’ och ’rättspositivism’, men också ’tidig realism’. Först efter den politiska skandinavismens sammanbrott år 1864 blev en medvetet nordisk orienteringförhärskande inomrättsvetenskapen. En nordisk särprägel hade visserligen förstärkts redan under förra delen av 1800-talet genom Anders Sandoe 0rsteds starka inflytande på inte enbart den norska, utan även på den svenska och t.o.m. den finländska rättsvetenskapen, men vid denna tid propagerade endast någon enstaka av den tyska expansionen lidande rättsvetenskapsman somden slesvigske Paul Christian Paulsen öppet för en nordisk rättsvetenskap (del II, s. 92 f.). Norrmannen Ole Andreas Bachke (1830-1890) talade i sitt inlägg omdödsstraffet i »Ugeblad for Lovkyndighed» (se del II, s. 398) redan år 1869 för en gemensamskandinavisk rättsvetenskap. Den uppgift somhade anförtrotts »en saa omfattende Videnskab somJurisprudentsen» var överväldigande svår med beaktande av de små resurser som man hade i Norge, vilket gjorde det omöjligt att gå in på specialstudier. »Men her kunne vi have stor Hjaelp hos de två andre skandinaviske Folk, der i Grunden befinde sig i den samma Stilling», fortsatte Bachke, och han tilläde, att erfarenheten hade visat, att man, men dock endast sporadiskt, hade haft hjälp av de andra ländernas framsteg. Bachkes slutsats var därför klar: »Det eneste Middel, somskulde kunne sastte os istand til stadigen at folge Forskningens og Ideernes uafladelige og jevne Fremvasxt og give os Sikkerhet og Tryghed ved at skride fremfra de gamle til de nye Standpunkter, er at skabe en failles skandinaviskJurisprudents.»^ ' Bachke, Ugeblad for Lovkyndighed, Statistik og Statsokonomi IX (1869), s. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=