189 naturligt med tanke på ämnet, »den skandinaviska halfön» och Finland, i det senare verket även England och Island.5“* Arbetena är starkt historiska, men en historiefilosofisk spekulation utan källbelägg dominerar. 5.4.4. Arbetsrätt Finland tycks ha varit ett nordiskt föregångsland, då det gällde utvecklingen av arbetsrätten, vilket delvis kan förklaras med socialdemokraternas starka ställning som lantdagens största parti efter valet år 1906. Den första nordiska moderna arbetsrättsliga doktorsavhandlingen, Leo Ehrnrooths (1877-1951) omfattande undersökning »Arbetsreglementena och deras rättsliga reglering. Socialpolitiska studier» ([III]-1-344+XIII s.; 8:o) ventilerades dock redan före lantdagsvalet i februari 1906. Ehrnrooth använde sig redan av termen »arbetsrätt», och i inledningen skisserade han rättsområdets utveckling. Den merkantilistiska regleringen hade för arbetarnas del lett till »personlig ofrihet eller åtminstone höggradig bundenhet», medan liberalismens princip om arbetsavtalets frihet, som på sin höjd reglerades av de romerskrättsliga reglerna om legoavtal och varuköp, hade lett till en fruktansvärd »försämring af arbetarklassens lefnadsvilkor», och till »en omåttlig förlängning af arbetstiden, ett hänsynslöst utnyttjande af barns och kvinnors arbetskraft, ett ockerartadt trucksystem, sanitära, hygieniska, sedliga missförhållanden — kort sagt ett bottenlöst elände».^5 Författaren berömde den tyske forskaren Brentano, för att denne i sina »grundläggande skrifter rörande arbetsförhållandet» hade visat det »skeva och vilseledande» i liberalismens uppfattning, somdock numera var »en åtminstone inomdoktrinen öfvervunnen ståndpunkt». Felet med avtalsfrihetens princip var, att den inte beaktade »det för den isolerade arbetaren föreliggande nödtvånget att oafbrutet torgföra sin arbetskraft för att kunna lefva», och parollen omfria arbetsavtal var »vid den storindustriella aerans inbrott ... i själfva verket en inkompetensförklaring».Ehrnroothsåg i England ett föregångsland både då det gällde arbetslagstiftning och fackföreningsverksamhet, medan »jordmånen för fackföreningsrörelsen» på kontinenten var »mindre gynsam», och »kulturländerna Frankrike, Italien, Holland, Danmark, Norge och Sverige - för att nu icke tala omFinland - [var] snart sagt i total afsaknad af civilrättsliga lagbestämningar angående arbetsaftalet i allmänhet». Österrikes och Schweiz’ civillagar samt BGB skänkte däremot arbetsavtalet »en om ock långtifrån tillfyllesgörande uppmärksamhet», medan endast Belgien hade en lag om arbetsavtalet, som motsvarade »dess betydelse i närvarande tid».^^ Inledningen innehöll alltså radikala tankar, och det kan framhållas, att EhrnLiljenstrand, s. IV, 8 och 10; Liljenstrand, Bygningabalkarne, s. 128 ff. 5-“’ Ehrnrooth, s. 1 f. och 6. 5'’ Ehrnrooth, s. 4 ff. 57 Ehrnrooth, s. 7, 9 och 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=