180 liksom i sina sak- och familjerättsliga uppsatser, gärna koncentrerade sig på stadgandena i 1734 års lag, kan undersökningarna inte betecknas som rättshistoriska, dels därför att de behandlade då fortfarande gällande stadganden, dels också för att Serlachius’ metod var helt ohistorisk och, om man så vill, kunde betecknas somett exempel på en extremt ’objektiv’ lagtolkningsmetod (se även III 1.4.2.). Julian Serlachius’ metod byggde i första hand på den konstruktiva riktningen, vilket också syns i ett bristande intresse för historiska fakta. Han var inte ens intresserad av förarbetena till 1734 års lag, utan höll sig enbart till lagtexten. Uppsatsen omogiltighetsläran i 1734 års lag är i många avseenden typisk för Julian Serlachius’ sätt att argumentera. Författarens utgångspunkt var, att de ofta kasuistiska stadgandena i 1734 års lag i själva verket bildade en konsekvent och systematisk helhet, som sträckte sig över alla privaträttsliga balkar, även GB och AB. Författaren försökte påvisa, att samtliga fall i 1734 års lag lät sig indelas enligt uppdelningen »själfvärkande» ogiltighet och sådan ogiltighet, somförutsatte klander. Somexempel på argumentationen kan nämnas följande tankegång. Stadgandet i HB 1:8 (köp av någons hustru, barn eller tjänstehjon) förutsatte klandertalan. Regeln vore »såsom ett till däri nämnda fall inskränkt undantagsstadgande alldeles oförklarlig». Denna åsikt styrktes av att lagen ordnade ogiltighet vid fastighetsöverlåtelse, testamente och arvsskifte på samma sätt; det faktumatt det i andra fall stadgades omviss klandertid var utan betydelse.Med sådana argument kunde författaren bevisa sin tes om en enhetlig ogiltighetslära i 1734 års lag. Samtiden var dock föga imponerad. Ekström ansåg, att ogiltighetsstadgandena i 1734 års lag var uppgjorda utan något system, och beklagade Julian Serlachius’ tilltro på möjligheterna att bygga upp ett systemendast med hjälp av lagtexten.-^ Julian Serlachius betraktade i likhet med en del samtida rättshistoriker (se III 5.) 1734 års lag somen rent inhemsk produkt, och han avvisade tanken på romerskrättsligt inflytande. Vissa stadganden omfastighetsfång »tillgodose väl samma uppgift som den romerska rättens usucapio, men äro bygda på en helt annan princip än denna och värka därför äfven på annat sätt. Den svenska rättens jordaklander är icke den romerska rättens rei vindicatio ...».2^ Också i detta fall ansåg man dock, att Julian Serlachius hade gått för långt i sina försök att förneka den romerska rättens inflytande.^s Julian Serlachius, JFT 1902, s. 24 f. Se även Björne, Gesetzbuch, s. 176. Ekström, s. 62 not 1 och s. 673. Även WilhelmSjögren ställde sig i en recension av Julian Serlachius’ läroböcker i sak- och obligationsrätt tvivlande till författarens tolkningar av 1734 års lag och fann »[m]ånga af de lärosatser, somFörf. förfäktar, ... temligen fremmande ...», TfR 1903, s. 204 och 206. Julian Serlachius, JFT 1902, s. 5. Jfr Klami, som, Oikeustaistelijat, s. 201, utan källhänvisning påstår, att Julian Serlachius’ påståenden omogiltighetsnormerna i 1734 års lag byggde på en outtalad uppfattning omde romerska källornas tolkning. 28 VtVe(fe,JFTl925, s. 228 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=