179 erbjuda sådana analogier med utlandets, att samma grundsats bort anses tillämp lig äfven hos oss». Montgomery erkände, att tolkaren i sådana fall »icke befinner sig på fast grund», men han hade försökt göra framställningen sådan, att »dylika, mera problematiska satser lätteligen kunna skiljas från sådana resultat, som ansetts ega stadigt fotfäste i gällande lag».-^ Man kan säga att Montgomery gjorde en dygd av nödvändigheten, då den finländska lagstiftningen på de allmänna lärornas område var så sparsam, att en enbart på inhemsk rätt byggande sammanhängande framställning hade varit en omöjlighet. Schrevelius hade i tiden använt sig av samma metod och byggt sitt arbete främst på Savignys och 0rsteds skrifter. Tidsskillnaden på ett halvt sekel mellan Schrevelius’ och Montgomerys arbeten betydde också ett byte av auktoriteter. För Montgomery var Savignys »System» ännu en viktigförebild, men germanisten Otto Stobbe var den oftast citerade auktoriteten, och av övriga flitigt använda författare kan man nämna Windscheid, Heinrich Dernburg, Karl Georg von Wächter, Ludvig von Bar och österrikaren Josef Unger. Jhering däremot nämns endast ett fåtal gånger och då endast dennes ungdomsproduktion. Den ganska långa tiden mellan häftenas publicering syns också i litteratururvalet. Stobbe och Bar citeras endast i det första häftet, Dernburg endast i det andra, medan ’klassikerna’ Savigny, Windscheid och Wächter förekommer i hela verket. Trots sina nordiska kontakter var Montgomery inte särskilt intresserad av nordisk doktrin, även om Schrevelius, Nordling och förvånande nog även Nehrman pliktskyldigt citeras. Dansk rättsvetenskap nämns sällan, t.ex. då författaren tog avstånd från Goos’ definition av en rättighet somdet av rätten beskyddade sedliga goda.^"^ Trots att Montgomery i sin installationsföreläsning hade uppvisat en blind kolartro på den konstruktiva riktningen, somhan inte heller i »Handbok» tog avstånd från, är handboken inget rent teoretiserande arbete. Både Montgomerys egen praktiska erfarenhet och den nyare tyska litteraturen borgade för, att ställningstagandena i boken beaktade de praktiska konsekvenserna. Vid sidan av påståenden i den konstruktiva riktningens anda var t.ex. Montgomerys rättskällelära på många punkter förbluffande »modern» (se III 1.3.2.3.). Julian Serlachius skrev i JFT talrika artiklar, som i sina försök att hitta allmängiltiga principer i 1734 års lag kan anses höra till privaträttens allmänna läror. Av dessa artiklar kan nämnas »Rättsärendens ogiltighet i 1734 års lag» (JFT 1902, s. 1—44), »Till läran omrättsärendet» (JFT 1902, s. 153—176), »Till läran om villfarelse beträffande egenskaper» (JFT 1904, s. 67—96) och »Aro bolag juridiska personer» (JFT 1898, s. 421—447). Trots att Serlachius alltså, Montgomery, s. V. Montgomery, s. 256.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=