174 (1884). Hermanson skrev vidare talrika läroböcker i stats- och förvaltningsrätt och slutligen också en översikt över det självständiga Finlands nya Regeringsform (1923). Av rättskampslitteraturen kan nämnas »Finlands statsrättsliga ställning» (1892; VI +318+XVI s.; 8:o), »Bemötande i frågan om Finlands statsrättsliga ställning» (1894; [II] +IV-i-126 s.; 8:o) och »Till förklaring och försvar i frågan omFinlands ställning» (1909; [II]+142 s.; 8:o). En närmast till rättsfilosofin hänförbar skrift är »Det rätta och dess samband med religiösa sanningar» (1919), som var en föreläsningsserie hållen vid Uppsala universitet. Montgomerys efterträdare Wredevar tidens kanske mest produktiva och inflytelserika juridiska författare. Han uppskattades mycket även i Sverige och användes somsakkunnig både i Uppsala och i Lund; han blev erbjuden professuren i processrätt i den nyupprättade Stockholms högskola.Wrede doktorerade med en avhandling omkvittning år 1881 och blev professor i civilrätt med en monografi omprocessinvändningar i finsk civilprocessrätt (1884). Redan i denna avhandling visade Wrede intresse för processrätten, och han skrev senare talrika civilprocessrättsliga artiklar och en monografi om bevisrätten, vilka kan betraktas somförarbeten till hans huvudverk, en tvådelad framställning av Finlands gällande civilprocessrätt (1904-1910; en tredje del omutsökningsväsendet utkom1929). Trots att civilprocessen blev Wredes huvudämne, skrev han också kortare civilrättsliga artiklar. Wrede var länge vetenskapligt aktiv. Han skrev en utmärkt biografi omMatthias Calonius (1917), en propedeutisk tvådelad lärobok i Finlands rätts- och samhällslära (1920-1921), som blev en motsvarighet till Munch-Petersens och Björlings bestsellers (ovan 2.2. och 4.4.1.), och en utförlig lärobok i sakrätt (1926). I 80-års ålder gav Wrede slutligen ut en kommentar över den i Finland år 1929 antagna nordiska avtalslagen (1931). Slutligen bör nämnas Wredes talrika, i synnerhet av den outtröttliga utgivaren Lars Wasastjerna publicerade föreläsningsserier. Liljenstrands efterträdare Lang blev docent med en avhandling om uppfinnarrätten de lege ferenda (1880) och professor med en nationalekonomisk undersökning om hypoteksföreningar (1882). Senare skrev han en sjörättslig lärobok (1890) och arbeten omjord- och vattenrätt. Forsman var den förste, somdisputerade på finska vid den juridiska fakulteten med en avhandling om nödläge i ’kriminalrätten’ (1874). Han blev professor med en svenskspråkig monografi omdelaktighet i brott (1879) och skrev senare ett arbete omskadestånd i brottmål enligt finsk rätt (1893). Forsman var professor i straffrätt och rättshistoria, och han gav ut den första framställningen av finsk rättshistoria på finska (1896). Forsman, som på 1880-talet hade ett avgörande inflytande på den kommande strafflagens innehåll, betraktades länge som den auktoritativa uttolkaren av denna, och hans på grundval av åhöraranteckningar utgivnaföreläsningar var i bruk fram till mitten av 1900-talet. " Granfelt, Wrede, s. 141 f. och 201.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=