171 det omedelbara uttrycket för den nationella lagstiftningen i ett visst land. Slutligen utjämnades skillnaderna mellan de helt olika rättskällelärorna under de olika perioderna genomatt man i slutet av 1800-talet i praktiken kraftigt modifierade den principiellt lagpositivistiska inställningen. Förutom förhållandet till Ryssland var även den allt häftigare språkkampen inte minst rörande Helsingfors universitet en fråga, som inverkade på juridiken. Den här behandlade perioden är den sista tid, då den svenskspråkiga juridiska litteraturen ännu dominerade. Man har beräknat, att av den under 1800-talet publicerade juridiska litteraturen utkomen femtedel, främst för allmänheten avsedda översättningar, på finska.^ Svenskan bevarade länge sin ställning i synnerhet vid den juridiska fakulteten, och under slutet av 1800-talet var det ännu vanligt, att även finsk- eller tvåspråkiga forskare skrev sin produktion på svenska, medan ledande rättsvetenskapsmän efter sekelskiftet började gå över till att använda finska.^ A andra sidan kunde författare med svenska som modersmål vara aktiva fennomaner och skriva på finska. Även juristernas föreningsverksamhet splittrades vid sekelskiftet på språkliga grunder. Av 1800-talets 25 doktorsavhandlingar i juridik skrevs endast två på finska, medan det redan vägde mera jämnt i början av 1900-talet: av de fjorton godkända doktorsavhandlingarna åren 1900—1910 var sju skrivna på svenska, sex på finska och en på tyska. Det tidiga 1900-talets avhandlingar var redan omfattande med i medeltal 262 sidor^ och alltså betydligt längre än de samtida avhandlingarna i Sverige. Av Helsingforsfakultetens fyraprofessorer i rättsvetenskap år 1871 var professorn i ekonomisk rätt och nationalekonomi Axel Wilhelm Liljenstrand (1821-1895) utnämnd år 1857 och hans kolleger i straffrätt Karl Gustaf Ehrström (1822-1886) och i kameral- och politilagfarenhet samt statsrätt Johan WilhelmRosenborg (1823—1871) utnämnda år 1860, medan Montgomery hade blivit professor i civilrätt och romersk rätt år 1870. Efter Rosenborgs död började Leopold Henrik Stanislaus Mechelin (1839-1914) och WilhelmLavonius (1832-1897) meritera sig för den ledigblivna tjänsten, som den förstnämnde fick år 1874. Drygt tio år senare hade hela professorskåren bytts ut. Liljenstrand avgick med pension redan år 1877, och han efterträddes några år senare av Joel Napoleon Lang (1847—1905). Ehrström blev medlem av landets högsta domstol, senatens justitiedepartement, år 1877, och han efterträddes av Jaakko Forsman (1839—1899) somprofessor i straffrätt och rättshistoria. Montgomery utnämn- ^ Alkio, s. 176. ^ Omfinskans ställning vid fakulteten, se närmare Klinge II, s. 390 f. och 864 f.; Kangas, s. 18 not 15 och s. 19. ^ Se Kangas, s. 413 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=