163 Redan detta förklarar, varför en del svenska författare publicerade sina avhandlingar omromersk rätt på tyska. WilhelmSjögrens »Ueber die Römische Conventionalstrafe und die Strafklauseln der fränkischen Urkunden» (1896; VIII + 152 s.; 8:o), somutkomi Berlin på Carl Heymanns Verlag, består av två separata undersökningar omromersk (s. 1-86) och omfrankisk rätt (s. 87-152) - Sjögren skall ha sagt, att en svensk rättsvetenskapsmans största heder var att bli nämnd, dessvärre för sina misstag, i en fotnot i ett tyskt arbete.Pär Adolf Östergrens »Das gesetzliche Pfandrecht des Vermieters und Verpächters nach römischem Recht» (1905; VIII-t-128 s.; 8:o) komut i Leipzig med Deichert’- sche Verlagsbuchhandlung Nachf. som förläggare; det enda tecknet på författarens nationalitet är, att Aagesens föreläsningar över romersk privaträtt (ovan 2.11.1.) finns med i den i övrigt helt tyskdominerade litteraturförteckningen.I motsats till t.ex. Thyréns monografi är Östergrens framställning rent romerskrättslig och saknar avsnitt om modern rätt. Även Martin Fehr, som doktorerade i Uppsala år 1910 med »Beiträge zur Lehre vomrömischen Pfandrecht in der klassischen Zeit» (X+140 s.; 8:o), hade tillgodogjort sig den moderna romanistiken, som ersatt den traditionella, även praktiskt inriktade pandekträtten. Författaren tackade i förordet bl.a. prof. Ludwig Mitteis, och den långa litteraturförteckningen innehöll många tyska, franska och även italienska verk, men inte ett enda nordiskt arbete.Fehrs arbete fick ett positivt mottagande av bl.a. Mitteis, och Fehrs tes ombegreppen hypotheca ochpignus komatt för en kort tid representera »Stand der Lehre». Carl Delin skrev däremot sina romerskrättsliga undersökningar på svenska. Han blev docent i Lund med »Om det romerska skiljemannainstitutets utveckling under den för-justinianska rätten med hufvudsakligt afseende fästadt på det grundläggande partsinitiativet» (1905; [II]-(-176-t-[5] s.; 8:o). Enligt förordet var avhandlingen »en del af ett större helt, afsedt att innehålla en fullständig redogörelse för skiljemannainstitutet, sådant det ter sig enligt digesterna», men någon fortsättning utkomaldrig. Däremot gav Delin ut ett arbete »Om äkta och oäkta börd samt om oäkta barns rättsställning enligt romersk rättsutveckling» (1907; VII+200 s.; 8:o) med endast tyska och franska arbeten i litteraturförteckningen. Författaren behandlade senare samma tema i svensk rättshistoria (se nedan).'5- I övrigt är Delins arbete dock ett ovanligt oblygt exempel på vissa speciminas enda funktion att skaffa författaren en akademisk tjänst. I det i december 1908 daterade förordet beklagade Delin utgivandet av ett ofullbordat arbete, men han lovade, att den återstående delen på ungefär tre tryckark skulle »såvidt inga oförutsedda hinder inträffa» utkomma omett par Se Almquist, Romanistiken, s. 68. Se Östergren, Pfandrecht, s. VII f. Se Fehr, s. III och VIII ff. OmFehrs avhandling, se Almquist, Romanistiken, s. 67 ff. Se Delin, s. III-V. Marcus Ingstad var i sitt sakkunnigutlåtande för professuren i Stockholm rätt kritisk rörande Delins romerskrättsliga arbeten, se Almquist, Romanistiken, s. 66 f. 148 150
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=