154 rättskraft enligt svensk ordinär civil process» (1882; 71 s.; 8;o), en av periodens kortaste med endast 69 textsidor. Asks »De allmänna underrätternas inbördes behörighet i tvistemål» (1896; [IJ+206 s.; 8:o) är ett arbete med en nordisk inriktning, och författaren redogör genom hela verket även för grannländernas stadganden.’'^ Kallenbergs samma år publicerade »Om qvalificeradt erkännande i civilprocessen» ([I] +137 s.; 8:o) byggde däremot i högre grad på tysk och även på fransk doktrin. Carl Livijns »Omstämning til käromål samt om genstämning enligt gällande svensk allmän civilprocessrätt, I» (1896; [I]-i-94 s.; 8:o) förblev somså många specimina oavslutad, trots författarens meddelande i förordet om att en andra del om stämningens kungörande, verkan samt genstämning var att vänta redan följande år.'^^ Nordlings enda arbete med anknytning till processrätten är »Förhandlingen om rätt i förmögenhetsrättsliga saker och bevisbördans fördelning mellan stridande parter» (1886; 104 s.; 8:o). Ämnet hade av Nordling behandlats i slutet av föreläsningarna i civilrättens allmänna del, men utelämnats ur den publicerade versionen, det tillhörde enligt författaren »väl egentligen civilprocessen att behandla».''^Johan Kreiiger fortsatte sitt bevisrättsliga författarskap (del II, s. 180) med »Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten» (1871; [VI]-1-342 s.; 8:o). Ernst Trygger betraktade i monografin »Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut» (1887; [II]-t-171 s.; 8:o; 2. uppl. 1921) den legala bevisteorin somett redan i stort sett i rättspraxis och doktrin övervunnet skede (se del II, s. 405 ff.). Bevisrätten i 1734 års lag var enligt författaren behärskad av »en oriktig åsigt om indiciebevisets förhållande till öfriga bevismedel», och den sedermera antagna »riktiga uppfattningen omindiciebevisets fulla jemngodhet med öfriga bevismedel har afgjort striden till förmån för den fria bevispröfningen» över den legala bevisEtt mera obetydligt arbete är Hugo Gemmels i Uppsala framlagda 118 teorm. avhandling »Omrättegångskostnadsersättning i civila mål» (1899; 122 s.; 8:o); på grund av temat saknas den annars nästan obligatoriska historiken. Gemmel gav senare ut en monografi »Om återkallande af instämd talan i civila mål» (1908; 126 s.; 8:o), somförfattaren inledde med att hänvisa till Adolf Wachs, av Hellwig med »stor skarpsinnighet och flit» utvecklade begrepp ’rättsskyddsanspråket’ och detta begrepps betydelse för den moderna processrättsdoktrinen.i'^ Författaren använde sig också av den viktigaste nordiska litteraturen: Wrede, Schweigaard, Hagerup, Bang och Larsen, Nellemann och Deuntzer.*‘° - Gemmels sista arbeten är två småskrifter år 1911, Recension av Wrede, JFT 1897, s. 503—506. Mycket kritisk recension av Wrede, JFT 1897, s. 514-516. Nordling, Förhandlingen, Förord och s. 5. 118 Trygger, Bevis, s. 70 f. Kritisk recension av Wrede, JFT 1887, s. 358-366. Gemmel, s. 4. Gemmel, s. 78 och 83. 116 120
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=