153 Av övriga, rent privata processrättsliga reformskrifter kan nämnas J. L. Bååths »Svenska rättegångsväsendets ombildning. Anmärkningar och förslag. I-II» (1885-1894; 214+231 s.; 8:o), vars första del behandlade »svenska rättegångsväsendets nuvarande tillstånd» och innehöll en granskning av Nya lagberedningens reformförslag, medan andra delen bestod av författarens eget förslag till en reform av rättegången i underrätt. Av förordet till den andra delen framgår också, att författaren inte ansåg sig ha erhållit tillräcklig uppmärksamhet för sina förslag. G. E. Fahlcrantz’ omfattande författarskap, somtill stor del hör till processrätten i vidsträckt bemärkelse, bildar egentligen ett sidospår i tidens juridik, och författaren tycks i ringa grad ha fått gehör för sina tankar. »Rättfärdighet i rättsskipning. En historisk och jämförande framställning af några hufvudpunkter i vårt rättegångsväsende, I-II» (1903; XXI +XVI+944+26 s.; 8:o), vars »vidlyftighet» enligt författaren själv kunde klandras, tog redan i den omfattande dedikationen till Oscar II upp en av tidens brännande sociala problem, skogsbolagens uppköp av böndernas skogsmark i Norrland och Dalarna.* Fahlcrantz ansåg missförhållandena bero på, att medan »vår rätt förr varit ett verkligt rättfärdighetssystem- ett system, deri allt byggde på sträng utredning af sanningen», hade rätten senare »hos oss förfallit i en ytterlighet af formalism».**2 Fahlcrantz framhöll somförebild tysk rättsskipning, som byggde på »sanning och billighet» och »sann rättfärdighet», vilket också fått sitt uttryck i BGB:s stadganden om »Treu und Glauben»"^ - ett uttalande, somonekligen tyder på sympatier för frirättsskolan. I ett intressant kapitel framställde Fahlcrantz Boströms filosofi som orsaken till den i svensk rättsskipning rådande formalismen, medan den beundrade motsatsen var 0rsted, som hållit fast vid »den historiskt nedärfda rättsåskådningen» och vars tendens varit »att med strängt beaktande af den gällande rätten eller ’lagens anda’, der dess bud icke var konkret uttryckt, alltid tillse hvad ’naturlig rätt’ ... kräfde».**'* — Av Fahlcrantz’ talrika kortare skrifter kan nämnas »Våra hofrätter och de rättssökande förr och nu» (1898; [IJ + 123 s.; 8:o) med dedikation till »Riksdagens Ledamöter» och »Bona fides (tro och heder) och öfriga inom romersk rätt främst ledande grundsatser» (1906; 136 s.; 8:o). De civilprocessrättsliga monografierna är tämligen talrika. En äldre, obetydlig doktorsavhandling i Uppsala är Sigfrid Husbergs »Om domens materiella Gustav von Schönbergs (1839-1908) socialpolitiska arbete med egna kommentarer: »Gustav Schönberg, Arbetarefrågan. Ofversatt med tillägg af C. O. Montan, Stockholm 1877»; se närmare Peterson, s. 40^4. Fahlcrantz, s. IXf. och XVII. Fahlcrantz, s. XI. Fahlcrantz, s. XVI och 908 f. Fahlcrantz, s. 888 ff. och 897. Av fotnoterna att döma baserade Fahlcrantz sina åsikter om 0rsted helt på Nellemanns och Carl Ussings arbeten omdenne (ovan 2.11.2.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=