149 sade sig ha »känt sig tveksam, huruvida ej redan aktningen för detta grundliga och väl genomtänkta arbete bort förbjuda honom att efter en så kort tids granskning framkomma med anmärkningar emot detsamma». Hagströmer talade också omförslagets »höga anspråk äfven i formelt afseende».^^ C. G. Hammarskjölds enda monografi under perioden är »Om falsk angifvelse och ärekränkning med särskilt afseende å 16 kapitlet af 1864 års strafflag» (1875; [II]-1-152 s.; 8:o), uppenbarligen ett specimen för den professur, somAnnerstedt fick. Av doktoranderna i Uppsala skrev Karl Rudolf Rydin en avhandling »Omkonkursförbrytelser enligt svensk rätt» (1888; [II]-i-199-1-XII s.; 8:o) och Folke Wetter »Om trolöshet mot hufvudman» (1907; 291 s; 8:o). Periodens sista straffrättsliga doktorsavhandling var Sören Andreas Bjerres i Stockholm försvarade »Om rättsstridighetsrekvisitet vid förtalsförbrytelserna» (1910; 305-t-[2] s.; 8:o); till den flitigast använda litteraturen i detta arbete hörde både Goos’ och Torps straffrättsframställningar. Antell tävlade år 1895 utan framgång med Johan Thyrén om professuren i straffrätt i Lund med avhandlingsserien »Omdråpsbrotten» med delarna »II. Mord- och dråpsbrottet, I» (146-1-VIII s.; 8:o), »III. Fosterfördrifningsbrottet» (90-t-IV s.) och »IV. Barnamordsbrottet och därtill sig anslutande förbrytelser» (139-1-XVII s.); seriens första del behandlade främst romersk rätt (se nedan 4.13.1.). I den omfattande litteraturförteckningen till del II dominerade tyska arbeten på sedvanligt sätt, men av danska straffrättslärda var Orsted, Tage Algreen-Ussing och Goos med liksom hela den svenska straffrättsdoktrinen allt sedan Claudius Kloot.^* Thyrén fick professuren bl.a. genom »Förfalskningsbrotten med särskildt afseende på det objektiva reqvisitet vid förfalskning av handlingar enligt svensk gällande straffrätt» (1895; VI-1-236 s.; 8:o). Thyrén hänvisade i förordet till att det i svensk rättspraxis rådde stor osäkerhet rörande frågan, om vissa handlingar överhuvudtaget kunde rubriceras som förfalskningar, dels om till vilket lagrum ett sådant förfalskningsbrott skulle hänföras, varför ett »försök till utredning af den Svenska Strafflagens ståndpunkt torde ... kunna anses tillräckligt motiveradt». Författaren antog vidare, »att en jämförande blick på den moderna Straffrätten i andra länder, äfvensom en öfversigt af den historiska utvecklingen, borde vara af väsentlig nytta». Litteraturförteckningen är lika tyskdominerad som i Antells arbete, medan Goos och Schweigaard får representera nordisk doktrin. Kapitlet »Historisk Öfversigt» är tämligen omfångsrikt (s. 24-105), men det kan inte avfärdas som den vanliga sidutfyllande historiken, då en stor del, »Straffbalksförslagen och K. F. 7/9 1858, jämförda med 1864 års Strafflag» (s. 77—105), behandlar förarbetena till gällande stadganden. Även det rättsjämförande avsnittet, »Allmän rättsutveckling under nyare tiden» (s. 42-55), ingår i kapitlet. Hagströmer, Granskning 1884, s. 1 f. ’s Se Antell II,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=