148 män lag» (118 s.; 8:o). Berndt Hellborns doktorsavhandling »Om strafflagskonkurrens vid brottsenhet» (1895; [II]+184 s.; 8:o) och Bertil Wijks »Om mened enligt svensk gällande rätt (13 Kap. S. L.)» (1895; 101 s.; 8:o) är inte märkligare. Herman Antells docentavhandling »Omtillgreppsbrotten» (1889; 360 s.; 8:o) var däremot ovanligt omfattande. Författaren började med att analysera äganderättens begrepp (s. 1-9), och den största delen av avhandlingen (s. 10-218) består av en »Rättshistorisk del», sombehandlar tillgreppsbrotten både i romersk och i germansk rätt. Även Carl Sjunnessons doktorsavhandling »Det fortsatta brottet» (1900; [II]+189 s.; 8:o) innehöll huvudsakligen en »Historisk del» (s. 5-144), i vilken författaren främst behandlade straffrättsvetenskapens utveckling med tyngdpunkten på »Det nittonde århundradets tyska doktrin och lagstiftning» (s. 46-106). Av doktorsavhandlingarna i Lund bör dock särskilt framhållas Ernst Kallenbergs »Omåterfall i brott» (1894; 161 s.; 8:o), som är ett tidigt, ej beaktat exempel på den sociologiska straffrättsskolans ökande inflytande i Sverige, men som väckte hård kritik från rättspsykiatriskt håll (III 3.2.).^"^ Knut Olivecrona fortsatte även sitt straffrättsliga författarskap efter det att han lämnat sin professur för att bli justitieråd. »Omorsakerna till återfall till brott och om medlen att minska dessa orsakers skadliga verkningar» (1872; [II]+124 s.; 8:o), tillägnad den franske straffrättsreformatorn Charles Lucas, är en reformskrift, somredan förebådade den sociologiska straffrättsskolans program(nedan III 3.1.) och somsnabbt utkomäven i fransk (1873) och italiensk (1875) översättning. En av periodens första straffrättsliga monografier i Uppsala var Johan Hagströmers »Om frihetsstraffen» (1875; [I]+223 s.; 8:o), en starkt komparativ framställning, somtill hälften bestod av en »Öfversigt af den utländska rätten» (s. 2-110). Hagströmer blev snabbt en erkänd auktoritet på straffrättens område, och han skrev en kritisk »Granskning af förslaget till strafflag för storfurstendömet Finland» (1879; 163 s.; 8:o), i vilken han trots erkänsla för det främst av Karl Gustaf Ehrström utarbetade förslaget helt riktigt förutspådde, att förslaget hos myndigheterna skulle »möta alltför mycken opposition» och att det hade utsikter att bli lag »först efter en genomgripande revision».Efter det att Jaakko Forsman omarbetat förslaget, skrev Hagströmer på begäran en ny »Granskning af underdåniga förslag till Strafflag för storfurstendömet Finland. Förordning omverkställandet af straff samt Förordning omStrafflagens införande, utarbetade af den för granskning af 1875 års förslag tillförordnade Kommitté» (1884; 306 s.; 8:o), somenligt titelbladet var »Efter Kejs. Senatens för Finland beslut befordrad till trycket». Hagströmer framlade visserligen också nu ändringsförslag, men helhetsomdömet var helt annorlunda, och han Modéer, Några gestalter, s. 51. Nelson, s. 129. Hagströmer, Granskning 1879, s. 163.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=