146 4.6. Straffrätten Strafflagen av år 1864 förblev gällande under hela perioden, men redan vid sekelskiftet arbetade man aktivt med planerna på en ny strafflag, och Thyrén kom med tiden att spela en central roll i detta arbete, som dock ledde till en helhetsreform först på 1960-talet. Richard Carléns kommentar till strafflagen (1866; del II, s. 170) var ett rent exegetiskt arbete, och det första försöket till en systematisk framställning av den nya straffrättens centrala principer var Pehr Assarssons ofullbordade »Svenska straffrättens allmänna del, I, Inledning» (1877-1879; [II]+240 s.; 8:o). Den rätt kortfattade framställningen började med helt allmänna frågor: straffrättens begrepp (s. 1-2), filosofisk och positiv straffrätt (s. 2-6), straffrättens plats i systemet (s. 6-14) och den positiva straffrättens källor (s. 14—18), för att därefter gå över till den allmänna strafflagens form(s. 18—25) och innehåll (s. 25—64) samt strafflagars tolkning(s. 64—67), analogiska tillämpning (s. 68-86), giltighet i allmänhet (s. 87—91), giltighet till tid (s. 91—171) och till ställe och person (s. 171240). Assarsson var mycket sparsam med litteraturhänvisningar, men Schweigaards kommentar och Goos’ straffrätt nämns någon gång. Johan Hagströmers i fem häften utkomna »Svensk straffrätt. Föreläsningar, I» (1901-1905;XII +882 s.; 8:o), somframställde de allmänna lärorna i sin helhet, var ett arbete av en helt annan omfattning än Assarssons arbete, och boken kan jämföras med Goos’, Hagerups och Forsmans framställningar - ett belysande exempel på svenska professorers arbetskapacitet och/eller tunga undervisningsbörda är uppgiften, att Hagströmer skall ha varit tjänstledig i ett helt decenniumför skrivandet av arbetet.Hagströmers »Inledning» (s. 1—89) omfattade i stort sett samma avsnitt som Assarssons hela arbete, medan »Den allmänna straffrätten. Den allmänna delen» på traditionellt vis var indelad i huvudavsnitten »Om brotten» (s. 91-380) och »Om straffen» (s. 381-882). Framställningen gör i sin helhet ett ålderdomligt intryck, och i de inledande avsnitten om straffets ändamål (s. 15-27) och rättsgrund (s. 28-36) är Feuerbach och Grolman fortfarande aktuella auktoriteter (se även III 3.2.).“^° Hagströmers föreläsningar över straffrättens speciella del började komma ut från och med det sjätte häftet (1906), men arbetet hann endast behandla »Första hufvudafdelningen. Brott mot enskild man. Första underafdelningen. Brott mot person», och utgivningen avbröts efter det åttonde häftet (1909). Efter författarens död år 1910 gav sonen Sven Hagströmer ut de redan publicerade häftena av straffrättens speciella del som»Svensk straffrätt. Föreläsningar, II» (1911; 396 s.; 8:o). Sven Hagströmer gav också ut »Efterlämnade föreläs88 Assarsson, s. 45 not 1 och 3. Sundeil, s. 163 och 167; se även Nelson, s. 136 och 138 f. och Häthén, s. 163 f. Se Hagströmer /, s. 21 och 31. 88 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=