141 statens anspråk å jordskyld för den specificerade jordens naturliga grund». Resultatet blev enligt författaren, att den privata jordäganderätten »till sitt omfång [var] begränsad till kultiverad jord och till sitt innehåll alltid inskränkt genom statens grundränteanspräk». Åström påstod sig ha intagit en förmedlande ståndpunkt mellan extremindividualismoch socialism; den sistnämndas krav förnekades genom påvisandet, att just »arbete är den ekonomiska och rättsliga grundvalen för den privata jordäganderätten». Då det gällde den romerska jordäganderätten, »hafva vi åter framställt grunddragen af en på urgermansk grund hvilande svensk jordäganderätt, en beteckning som vi så mycket hellre anse oss kunna använda, somintet annat germanskt lands rättssystemtorde gifva oss en så tydlig och klar bild häraf somjust Sveriges». som ett typiskt exempel på det av tyska germanister på konservativ grund framförda fördömandet av den samtida ekonomiska liberalismen. Den komplicerade politiska och ekonomiska problematiken kring äganderättens utveckling reducerades till ett enkelt, propagandistiskt effektfullt motsatsförhållande mellan romersk individualismoch germansk samfundskänsla, en dualism, som i förvriden form skulle gå igen i nationalsocialisternas partiprogram. Åströms jordäganderättsteori kan betraktas som ett försvar för status quo, men läran saknade inte aktualitet. Uppfattningen om rätten till okultiverad jord somendast en ständig besittningsrätt kunde ha blivit ett vapen i kampen mot de stora skogsbolagen, som vid denna tid köpte upp stora delar av böndernas skogar. En annan sak är, att Åströms sätt att argumentera i så hög grad skilde sig från huvudströmningarna i den samtida juridiken, att han inte fick vare sig politiska eller vetenskapliga anhängare. Åströms kritik av jordäganderättsteorin kan betecknas 4.5.3. Handelsrätt Johan Hagströmer försvarade i Uppsala år 1872 sin för tiden ovanligt omfattande docentavhandling »Omaktiebolag enligt svensk rätt» (1872; [II]+296 s.; 8:o).^^ Både jämförelsen med främmande rätt börjande från den romerska rätten (s. 6—81) och den historiska översikten gällande svensk rätt (s. 82—106) var också ovanligt kortfattade i förhållande till avhandlingens längd. Författaren ansåg avhandlingens ämne vara så rikt, att han »hälst skulle afstått från den i sig intressanta blicken å den historiska utvecklingen samt nutida utländsk rätt» och omedelbart börjat med gällande svensk rätt, vilket dock skulle »utestängt möjligheten af en tillfredsställande lösning» av uppgiften. Det gällde »här såsom nästan alltid, att behöfva vi icke studiet af den historiska utvecklingen för att där uppleta ursprunget till och därigenomförklaringen af nutida rättsinstitut, så behöfva vi studera det forna och fatta detsamma i dess motsats Åström, s. 215 f. Omdetta arbete, se Peterson, s. 7 ff.; Sandell, s. 101-116.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=