140 nition av äganderätten: »För att icke nödgas göra halt inför ett blott rättshistoriskt eller positivt rättsligt resultat utan ledda af önskan att härjämte åstadkomma en allmängiltig formulering af äganderättens begrepp hafva vi tagit jordäganderättensförsta uppkomst till utgångspunkt för vår undersökning.»^^ Framställningen började i förhistorisk tid med en »Ofversikt af den svenska riksbyggnadens historia» (s. 2-15) och »Omättstaternas jordäganderätt» (s. 1530) för att därefter gå över till »De lokala småstaternas jordäganderätt» (s. 3053), »Omuppkomsten av helstatens öfveräganderätt» (s. 53-77), »Omterritoriell och publik jordäganderätt» (s. 77-152) och »Omprivat jordäganderätt» (s. 153-211). Åströmframhöll, att han med sin undersökning befann sig »i hjärtpunkten af nutidens mest brännande sociala fråga - individualismens och socialismens kamp om produktionsmedlen». Individualismen hade enligt författaren sitt stöd i den romerska rätten och hade med denna gjort »sitt segertåg genomden s.k. västerländska kulturens folk och stater», och även i svensk jordäganderätt hade individualismens inflytande med tiden ökat alltmera. Åströmansåg, att »jordäganderättens individualistiska period» hade i Sverige börjat med F 21.2.1789 och lett till bl.a. skatteköp och allmänningsköp, men också förändrat själva jordäganderättens natur »i riktning mot en af sociala band oafhängig, endast individens vilja lydande rätt».^"* Denna »jordens individualisation och sociala oafhängighet» ledde enligt författaren till olika missförhållanden och möjliggjorde slutligen »en obegränsad latifundiebildning», men »den romerska absoluta jordäganderättsteorin» hade inte stött på någon egentlig opposition i Sverige. Utomlands hade däremot både »socialister och landsocialister» krävt ett avskaffande av den privata jordäganderätten med hänvisning till att den inte grundade sig på arbete, och även på sådana håll, »där man i öfrigt endast fordrat reformer på det beståendes grund», hade den moderna jordäganderätten skarpt kritiserats; Åström nämnde den tyske professorn Adolf Wagners »Lehrbuch der politischen Oekonomie» och ett par franska författare.^^ Åströmansåg sig i sin undersökning ha visat, att »privat äganderätt såväl i forntid och medeltid som nutid uppkommit medelst ett af rättsordningen sanktioneradt arbete (specificatio)», varav följde, »att objektet för den privata jordäganderätten icke kan vara annat än kultiverad jord», medan de »till en privat jordegendom härjämte hörande delar af ytområdet, vattenområdet och djupområdet äro att anse såsom bihang till den odlade jorden, och rätten till samma områden måste betraktas såsom ständig besittningsrätt». Då dessutom den privata jordäganderätten hade uppkommit »medelst kultivering af delar af statsallmänningar (dominiumpublicum)», var den alltid inskränkt »till följd af Åström, s. 1. Åström, s. 212 f. Åström, s. 214.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=