132 Hagerup även hade klandrat utelämnandet av »den historiske Side af Emnet» och bl.a. Tarangers »Den norske Besiddelsesret indtil Christian V:s norske Lov», svarade Eschelsson, att hon med flit inte använt Tarangers avhandling, då det inte var »förenbart» med hennes metod »att taga hänsyn till de historiska förhållandena och de därunder framträdande rättsliga besittningsbegreppen ...».^•2 Detta intressanta svar visar, att Eschelssons metod såtillvidavar rent konstruktiv. WilhelmSjögren talade öppet omEschelssons »begreppsjurisprudens» och ansåg också, att hennes arbeten skulle ha vunnit på historiskaundersökningar.^3 I samma arbete noterade Eschelsson, att Winroth i »Svensk Civilrätt o o pa sa ytterligt få undantag när, att det saknar all betydelse, vid begagnandet af rättsfallen från de tre sista decennierna» endast tagit hänsyn till tryckta referat, medan han lämnat rättsfallen i notiserna i NJA helt åsido. Eschelsson medgav, att de refererade rättsfallen i regel var viktigare, men hon ansåg ändå, att också de otryckta fallen hade bort medtas, då Winroth uppgav sig framställa svensk rätt just på grundval av rättspraxis.^'^ Winroth reagerade häftigt på detta sakliga påpekande, och då han inte kunde förneka påståendet i sig, svarade han med en hård ’motkritik’ av Eschelssons arbete. Eschelsson, somju inte heller lämnade ens hovsam och saklig kritik obesvarad (se ovan), utgav i sin tur »Ännu några ord om fullbordandet af gåfva af lös egendom enligt svensk rättspraxis. En replik» (1907; 52 s.; 8:o), och hon kunde beträffande Winroths selektiva användande av rättspraxis konstatera, att Winroth själv bekräftat detta i sin motskrift mot Eschelsson.Winroths angrepp var uppenbarligen en följd av den förlorade kampen mot Uppsalafakulteten om Eschelssons rätt att hålla den propedeutiska kursen.3^ » » C. Gunnar Bergman lyckades i sin i Uppsala år 1909 ventilerade sakrättsliga doktorsavhandling »Studier i svensk servitutsrätt, I, Gränslinjer, II, Historisk utveckling af begreppet och dess förutsättningar» (65+241 s.; 8:o) med konststycket att helt undvika behandlingen av gällande rätt; ännu del III (1926) behandlade 1600-talets rättspraxis och först den samma år utkomna del IV »modernt rättsliv». Bergman blev senare professor i rättshistoria i både Lund och Stockholm, men doktorsavhandlingen framstår som en inledande historik till en framställning av gällande rätt. Författaren framhöll på traditionellt sätt, att »en rättshistorisk undersökning skall kunna fylla ett praktiskt ändamål, nämligen att bidraga till tolkningen af gällande rätt genomatt ur rättshistorien belysa densamma ...».3^ Samma år doktorerade Hugo Wikander med avhandHagerup, TfR 1905, s. 229; Eschelsson, s. XXII f. TfR 1911, s. 256; se även Gunilla Strömholm, s. 89. Eschelsson, s. 232 not 3. Eschelsson, Replik, s. 3. Se närmare Gunilla Strömholm, s. 43-68. Bergman I, s. XI. OmBergman, se Almquist, s. 77 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=