129 själfva verket mera förvirring än utredning af de förhållanden, de äro ämnade att belysa». Det var naturligt för den i Uppsala verkande Nordling att utgå från filosofen Christopher Jacob Boströms system, sombildade slut- och höjdpunkten i översikten över rättsfilosofins historia.Nordling opponerade sig dock mot Boströms åsikt, att »rättslagen» i motsats till »sedelagen», somhade sin grund i »människans eviga idé», utgick från »staten såsom varande, ej mindre än människan, ett ändligt förnimmande väsen». Definitionen kunde visserligen se ut som en tillfredställande förklaring av rätten, »som bestämdt skiljer rättslagen från sedelagen», men den var i själva verket »en ren position, ... endast gjord i syfte att förklara rätten», och man rörde sig i en cirkel: »Rätten, det är staten, och staten, det är rätten.» Nordling påpekade vidare bl.a., att om rättslagen bestämdes med åberopande av sitt ursprung från ett över människorna stående väsen, så skulle rätten för den enskilde kännas »såsom en tryckande makt, en tung börda utan ändamål, nära liknande de gamles fatum, samt att i verkligheten äfven de orimligaste bud skulle af dem, somfastställa det, som skall såsom rätt gälla, kunna i rättens namn stadgas eller upprätthållas».^"* Efter detta mot rättspositivismen riktade påstående ansåg sig Nordling ha bevisat sin utgångspunkt eller sitt grundbegrepp, rättslagen, vars definition enligt honomvar: »den på människornas gemensamhet i förnuft grundade af ofullkomligheten i deras utveckling i vår verld föranledda tvångslag, som i deras förhållande till hvar andra bestämmer och uttrycker de yttre vilkor, som äro nödvändiga för deras samverkan till gemensam och enskild utveckling».Man kunde tala om en något mångordig förklaring till Goos’ och Aagesens »Samfundsprincip».^^ Av Nordlings begrepp följde också, att den enskilde individen var skyldig »ej blott till den inskränkning af sin fria och godtyckliga verksamhet ... utan ock till den positivaverksamhet», sombehövdes för rättslagens ändamål, vilket överfört på staten utgjorde grunden för »fattigvårdsväsendet... såsomen rättsgren» och inte endast såsom etisk barmhärtighet. Vidare följde av Nordlings rättslag, att det mellan enskilda fordrades »full likställighet, så att en hvar får rätt att fritt dana ett rättsområde för sin utveckling och hafva utrymme för förverkligande häraf», även trots olika faktiska förhållanden, att konflikter skulle »afgöras efter hvad, somär mest enligt med förnuftet», och att även staten var »förpligtad ej blott till iakttagande af den begränsning i förhållande till den enNordling, s. 8-18. Se även Hj. L. Hammarskjöld, TfR 1888, s. 158 och Peterson, s. 10 ff. Jfr Regner, Handbuch, s. 334: Trots utgångspunkten i cn naturrättsligt färgad rättsfilosofi var Nordling pragmatiker och realist och saknade intresse för begreppsjurisprudens samt tog avstånd från den historiska skolan. Nordling, s. 18 f. Nordling, s. 7. Redan Trygger påstod i nekrologen i TfR 1898, s. 354, att Ncirdling hade stått Aagesen nära i sin uppfattning av förmögenhetsrättens huvudproblem. 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=