120 ningen.» Afzelius underlät heller inte att framhäva de norska och danska juristernas högre bildningsnivå."^ Trots att motsvarande klagomål över juristkårens låga nivå saknas i Danmark och Norge, vore det överdrivet att tala om någon egentlig kris i den svenska rättsvetenskapen från och med 1870-talet. Litteraturen var redan omfattande, omockså trots Bååths kritik andelen arbeten med en utpräglat praktisk inriktning var mera dominerande än i grannländerna, medan teoretiska undersökningar i sin tur var sällsynta.^ Omfattande vetenskapliga läroböcker över ett helt rättsområde var också ovanligare än i grannländerna, och de utkomna läroböckerna bestod ofta av åhöraranteckningar, sompublicerats utan föreläsarens medverkan. I Sverige ställde man tydligen också lägre krav på en doktorsavhandling, åtminstone i kvantitativt hänseende. Sundeil har dock påvisat, att de svenska rättsvetenskapsmännen i lika hög grad som sina nordiska kolleger följde med den utländska rättsvetenskapens utveckling, i synnerhet tysk doktrin. Den konstruktiva riktningens starka inflytande under slutet av 1800-talet var ju inte något svenskt fenomen, utan lika märkbart i Norge och i Finland och i viss mån också i Danmark. Omman vill framhålla något särdrag i det sena 1800-talets svenska rättsvetenskap, kunde man tala omden tidigare förbisedda rättshistoriskaforskningens allt starkare ställning och omännu närmare förbindelser med Tyskland än i de nordiska grannländerna. Almquist har använt termen »den historisk-dogmatiska metoden» och noterat, att rättshistoriska meriter kunde fungera som en språngbräda för en professur i gällande rätt.^ Av professorerna i Uppsala hade Ernst Trygger, Herman Dahlberg och WilhelmSjögren i något skede en tjänst med rättshistoria i ämneskombinationen, medan i Lund Alfred Winroth, Johan Thyrén och Carl Björling började sin karriär som extraordinarie professorer i romersk rätt och rättshistoria. I mången doktorsavhandling tenderade den rättshistoriska delen att helt överskugga framställningen av gällande rätt, vilket för all del också gällde de finländska avhandlingarna (nedan 5.). Man bör även komma ihåg, att rättshistorisk forskning samtidigt blomstrade även i Danmark och att intresset för rättshistoria hade ökat i Norge (ovan 2.11.2. och 3.10.2.). De yttre förutsättningarna för den svenska rättsvetenskapens utveckling var i själva verket ovanligt gynnsamma, eftersom fakulteterna i Uppsala och Lund, då det gällde antalet tjänster, vardera väl kunde jämföras med de andra nordiska fakulteterna, som var de enda i respektive land (I 2.1.).^ I början av 1870talet bestod professorskåren i Uppsala av den juridiska fakultetens nestor, professorn i kriminal- och processrätt Johan Christopher Lindblad (1799-1876), Se Modéer, »Käre Francis!», s. 131. ^ Så även Regner, Handbuch, s. 331. * Almquist, s. 74 och 78. Detta framhålls även av Modéer, s. 235. ^ Översikten nedan baserar sig på uppgifterna i Almquist, s. 57-78, Malmström, s. 31—45 och Sundell, s. 32-37 samt biografierna i SBL och SMK, omej annat anges.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=