119 undervisade i handelsrätt i gymnasiet åren 1883-1893, och han hade publicerat delar av sina föreläsningar i årsberättelserna redan på 1880-talet för att avhjälpa den fullständiga bristen på läromaterial. Hagerup påpekade åter, att han på grund av arbetets ändamål hade varit tvungen att inskränka »fordringerne til stoffets uddyben og til fuld videnskabelig stringens i udtryksmaaden» och sträva till »den mere populsere fremstillingsform».''^ Det allmänna intrycket av Hagerups texter är dock, att han hade betydligt lättare att skriva rent vetenskapliga än populärt hållna texter. 4. Sverige 4.1. Inledning: rättshistoriens frammarsch Under föregående period hade klagomålen över den svenska juridikens låga nivå varit allmänna, och de hade även använts i kampen om att slå samman fakulteterna i Uppsala och Lund och flyttadem till Stockholm (del II, s. 151 ff.). Ännu år 1863 konstaterade den gamle Fredrik Schrevelius uppgivet, att påståendena i riksdagen om den svenska juridiska bildningens låga nivå var Ebbe Hertzberg kunde år 1871 efter ett upphåll i Uppsala konstatera. sanna. att den svenska juridiska litteraturen visserligen var ett helt sekel äldre än den dansk-norska, men att den »ikke for Tiden paa langt nxr kan maale sig med vor».2 Häradshövdingen Johan Ludvig Bååth ansåg i sin tur år 1874, att den samtida juridiska litteraturen i Sverige endast bestod av »några få afhandlingar, hvilka synas hafva ett öfvervägande vetenskapligt syfte, samt åtskilliga samlingar af så kallade prejudikater». Bååth fann de vetenskapliga skrifterna vara föga tillfredsställande, dels då de jämförda med utländska arbeten var av ringa omfång, dels också därför, att de »i följd af framställningens abstrakta form» inte var »synnerligen egnade att uppfattas af icke vetenskapligt bildade, eller för rent vetenskaplig verksamhet ej intresserade, läsare».^ Bååth gav tydligen uttryck för en allmän inställning bland svenska praktiker, eftersomIvar Afzelius år 1888 i ett brev till Francis Hagerup kunde meddela, att det första numret av TfR och i synnerhet Hagerups inledningsartikel omden rättsvetenskapliga metoden inte hade väckt någon entusiasmbland de svenska juristerna, som ansåg artikeln vara för ’lärd’: »Våra jurister känna mycket litet till Romersk rätt, föga tysk litteratur; för den [svenska läsekretsen] måste ämnena behandlas så att säga på en allmännare basis och klädas i en form, som ej är den akademiska, strängt vetenskapliga afhandlingens. Eljest kunna de ej följa framställHagerup, Omrids, Af forordet til tredje udgave. ' Senast citerat av Sundell, s. 29. ^ Hertzberg, NRt 1871, s. 569. ^ Bddth, Förord.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=