RB 60

114 nes gamle strafferet» i Historisk Tidsskrift 1:4 och 11:4 (1876-1882; även särtryck; 158 s.; 8:0).^"^ Brandt kom med de tidstypiska ursäkterna för arbetets bristfällighet och ofullständighet, men han påpekade, att föreläsningarna även i sitt utgivna skick kunde ha betydelse somlärobok och sominspiration till »at lede Andre til at beskjseftige sig med vor endnu saa lidet bearbejdede Retshistories Studium». Enligt Brandt var det i »et Kompendium» inte nödvändigt att dryfta omtvistade frågor, men han hade ändå försett arbetet med litteraturhänvisningar. Maurers framställning av de nordgermanska rättskällornas historia och Keysers »Norges Stats- og Retsforfatning i Middelalderen» nämndes dock inte i fotnoterna, »da disse Skrifter helt igjennem behandler de samme Emner, somjeg, og jeg saaledes maatte have citeret dempaa hver eneste Side».^^ Brandt beklagade särskilt, att han bl.a. på grund av bristande möjligheter till en längre forskningsperiod inte hade kunnat utnyttjadet rika källmaterial, som blivit tillgängligt genomutgivningen av de medeltida diplomen.Denna brist noterades också senare av Stang, som ansåg Brandts arbete endast bygga på lagarna och somförvånade sig över, att Brandt inte ens använt sig av en jämförelse med andra germanska länders rättshistoria. Enligt Stang hade arbetet haft ringa betydelse somlärobok redan på grund av sitt omfång.^® Brandts inställning i metodfrågor var tämligen traditionell (se III 5.). Tarangers »Udsigt over den norske rets historie», 1-11,1 och IV (1898-1907; 162 s., 337 s. och IX+399 s.; 8:0; del IVutkom endast i »kontratryk») var ett arbete, somtill omfånget mera lämpade sig som en lärobok. Arbetet användes i årtionden, och den första delen komut i en andra upplaga av Knut Robberstad år 1935. Denna del behandlade rättsbegreppets och rättskällornas historia, den andra delen innehöll statsrättens historia fram till år 1319 och den fjärde delen privaträttens historia uppdelad i fem avsnitt, nämligen personrätten, obligationsrätten, egendomsrätten, familjerätten samt arvs- och odalsrätten. I ett avståndstagande från Brandts mekaniska tidsavgränsning av rättshistorien vid år 1687 påpekade Taranger, att då en stor del av både den offentliga rätten och privaträtten byggde på lagar från 1800-talet, så kunde man inte avsluta norsk rättshistoria varken vid år 1687 eller år 1814: »Dens graense mod nutiden vil blive forskjellig for de forskjellige retsinstituters vedkommende.»^^ Arbetet är också något mera internationellt anlagt än Brandts lärobok, och avsnittet ’•* Brandt I, s. III f.; II, s. IIL 95 Brandt I, s. III. 9^ Brandt I, s. V. 97 Brandt I, s. III, II, s. III. 95 Stang, Retsvidenskapen, s. 103 f.; så även Robberstad, s. 263, somdock påpekade, att boken var en pålitlig faktasamling. — I Studieplan 1897, somvisserligen är kortfattad, nämns inte Brandts arbete. 99 Taranger I, s. 4.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=